Happy End 2017

Efter mammas förmodade självmordsförsök måste trettonåriga Eve flytta hem till sin pappa Thomas i Calais. Där bor han, hans nya fru Anaïs, och deras lilla son tillsammans med Thomas far Georges, Thomas syster Anne, hennes son Pierre, och deras tjänare.

Det blir en stor förändring för alla, men de hanterar det mestadels svalt. Alla har sina egna problem. Den gamle patriarken Georges minne blir allt sämre, och han vill inte leva längre. Varken Thomas eller Anaïs vet hur de ska hantera det faktum att de plötsligt har ansvar för Eve. Anne är familjens mittpunkt, den som styr familjens byggfirma, hon styr med ett svalt grepp som antyder att hon är innerligt trött på dem alla. Hennes son Pierre är alkoholiserad, och han hetsiga temperament är en ständig genans.

Med undantaget av Eve är det här ett persongalleri som känns bekant, det är varken första eller sista gången överklassens våndor skildras. Finns det en förakt i synen på underklassen som täcks över med ett lager av nedlåtande vänlighet? Yes! Känner någon sig fångad av familjens strikta förväntningar? Yup! Är någon otrogen? Gissa tre gånger. Klyschor javisst, men de fungerar oftast här. Det är inget nyskapande, men det är väldigt kompetent gestaltat. Särskilt Annes nedlåtande vänlighet känns isande realistisk.

Eve är ett oväntat tillskott i den här sortens film, hon hör hemma i en skräckfilm som barnet en demon besatt. Hon är ett barn med emotionella problem, kanske på grund av sin uppväxt, men kanske är det något som går djupare. Sakta kommer vi närmare henne, det är fascinerande, och tveklöst filmens behållning.

“Happy End” har nominerats till Guldpalmen (där den överglänstes av svenska "The Square") och var Österrikes bidrag till Oscarsgalans pris för bästa utländska film (där den dock inte kom med bland de nio finalisterna), vilket känns naturligt. Det är franskt, mörkt, lätt tragikomiskt, fullt av vita människor med pengar som granskas i sömmarna.

Filmens första scen är filmad via en mobil, med chattrutor, ett grepp som "Happy end" tack och lov snart släpper, men det som följer är lika voyeuristiskt, som om någon på avstånd övervakade familjen. Detta framträder tydligast i två långtagningar där vi inte hör dialogen; en där den flyende patriarken rullar längs en väg i sin rullstol. Jag misstänker att regissör och manusförfattare Michael Haneke inte var medveten om att Georges är en värdigare version av Stans farfar i “South Park,” och att om en gjorde den scenen lite mer skruvad hade den platsat i den animerade serien.

Familjens handlingar presenteras likgiltigt rätt upp och ner, inte med den förväntade dömande blicken . Greppet är inledningsvis effektivt, får en att känna ett en upplever någonting annorlunda, men i slutändan är det svårt att inte smittas lite av likgiltigheten som inledningsvis drog in en.