Happy Feet 2 2011

Mummel, den utstötte pingvinen med dansarfötter har vuxit upp och skaffat egen familj. Hans flock dansar sig glatt igenom en rad musikalnummer men sonen Erik är den enda som avstår med rädslan att inte passa in, något farsan vet allt om. Erik och hans jämnåriga kompisar rymmer och hamnar hos en annan flock där den flygande (men misstänksamt lunnefågelsliknande) Sven regerar med sina flummiga visdomsord om att ”vilja”. Avundsjuka och dysfunktionell far-och-son-relation uppstår men allt får läggas på hyllan när alla pingviner instängda av ett bergras måste räddas.

Ja, det är mycket moral och budskap som ska klämmas in. En (fram till slutet) väldigt irrelevant – men rolig – sidohistoria är två räkor, varav den ena är äventyrslysten och vill skilja sig från mängden medan den andra är neurotisk och vill mest göra sig hemmastadd med familj. Det är rart och smått normbrytande när de pratar om att slå sig ner tillsammans och adoptera barn. Tyvärr får de inte tillräckligt med utrymme och hade kanske platsat bättre som en egen kortfilm.

Huvudhistorien rullar dock på bra med en trevlig, familjevänlig atmosfär och charmiga karaktärer utan för mycket publikfrieri bland de knasiga birollerna. Lyckligtvis målas inte människan upp som det fullständigt hänsynslösa monster eller rovdjur som den vanligen porträtteras i den här typen av miljömedvetna barnfilmer. Man brister inte heller omotiverat ut i sång alltför ofta, även om man kan sakna de härliga nyversioner av kända pop- och rocklåtar som präglade ettan men är ganska sparsmakade här.

Dubbningen blir också ett problem, speciellt i sångnumren. Svenska och engelska texter blandas fritt och vissa inspirerade låtval hamnar i skuggan av ett virrvarr där man inte verkat kunna bestämma sig exakt vad som är värt att översätta för att det bär handlingen framåt. Och när förtexterna erbjuder stjärnröster som Elijah Wood, Robin Williams, Brad Pitt, Matt Damon och Pink så blir det lite antiklimax när svenska versionen har röstskådespelare av typen Anna Book.

Där ”Happy Feet”, liksom denna, var en sympatisk och mysig barnfilm så händer det lite mer här och man utnyttjar för en gångs skull 3D-effekterna i en del fartfyllda sekvenser. Moralkakorna känns dock aningen mossiga och den misslyckade fadern som söker en relation med sin känslige son är så välbekant att man nästan glömmer att det är en färsk film man ser. Och även om här finns imponerande animation, kärleksfulla figurer, hyfsat tempo och bra kombination av humor, äventyr och snyftare så är det inget revolutionerande som gör att den sticker ut. Trevligt men inget särskilt.