Happy-Go-Lucky 2008

Den brittiske regissören Mike Leigh är efter filmer som ”Vera Drake” och ”Secrets & Lies” välkänd för sina nedstämda skildringar av trasiga familjer och brittisk arbetarklassångest. Hans filmer är gripande och välspelade men knappast några lyckopiller. Därför kommer Leighs senaste film ”Happy-Go-Lucky” som en överraskande vändning då den enklast kan sammanfattas som lättsam förströelse, eller om ni så vill en feel good-film.

Bortsett från att vara Leighs mest uppiggande film på år och dar är “Happy-Go-Lucky” två timmar av uppvisning och ren energiurladdning för skådespelerskan Sally Hawkins. Hawkins som jobbat med Leigh två gånger tidigare tar sig här an den trettioåriga lågstadielärarinnan Poppy, en sån där person som ser halvfulla glas trots att de är helt tomma. I öppningsscenen cyklar hon fram längs Londons gator vinkandes till förbipasserande med ett strålande leende som får en att undra vad hon går egentligen på. Varken sura butiksbiträden eller det faktum att någon snor hennes cykel kan rubba hennes leende.

Istället bestämmer hon sig för att det är dags att börja ta körlektioner och hamnar i framsätet bredvid Scott (fantastiskt spelad av Eddie Marsan) en bitter, smygrasistisk liten körskolelärare som ständigt brister ut i arga men underhållande utspel mot ”systemet”. Poppy är hans verkliga motpol och kollisionen mellan deras världar drar Scott till gränsen av nervsammanbrott, "Du kan skämta medan du kör, men då kommer du krossas och dö skrattandes" muttrar Scott, varpå Poppy svarar "Det är väll ändå det bästa sättet att dö på?"

Att filmen egentligen inte handlar om någonting mer än några vardagar ur Poppys liv, med jobb, flamencokurs och körlektioner, är snabbt förlåtet. Det är Poppy man minns och inte handlingen i sig. Att kunna fullständigt sprudla av lycka och ständigt ha ett leende på läpparna utan att det känns falskt eller ytligt är något av det svåraste man kan företa sig som skådis, men Sally Hawkins får det att framstå som en barnlek.

När man sen trodde att den här smurfen bara hade ett stort leende ger Leigh henne mänskliga drag av empati och ömhet, som under ett nattligt möte med en hemlös man på en enslig bakgata. Likt Brenda Blethyns Cynthia i Leighs ”Sectrets & Lies”dras Hawkins Poppy till gränsen av karikatyr men stannar hela tiden på rätt sida av linjen. Inte sedan ”Naked” har Leigh fokuserat så totalt på en en enda karaktär, Hawkins bär varenda scen på sina egna axlar, utan hennes prestation hade filmen fallit fritt, men nu finns hon där till 100% och det är en fröjd att skåda.

Har pojkvännen dumpat dig, är du sänkt i en höstförkylning eller knackar 30-årskrisen på dörren? Låt ”Happy-Go-Lucky” hjälpa dig att hitta glädjen i vardagen. Det är lönlöst att försöka behålla en bister min när Poppy tar körlektioner i högklackat, Hawkins skratt smittar av sig och trots att filmen lämnar ens huvud ganska snabbt så stannar värmen kvar desto längre. Nu när kylan smyger sig på så tackar jag Mike Leigh för att han lämnat sin mörka människosyn för en stund och gett oss en receptfri medicin mot höstdepp.