Happy New Year, Colin Burstead 2018

Colin Burstead har hyrt ett enormt slott ute på vischan så att hans familj kan komma och fira nyår med honom. Det blir dock ganska tidigt tydligt att detta inte är ett sällskap i harmoni. Alla verkar ha en konflikt med någon annan som pyr under ytan och när Ginny, Colins syster, berättar att deras numera avlägsne bror David också ska komma förstår vi att han är roten till mycket ilska.

Ben Wheatley har både regisserat och skrivit manuset till denna dokumentära familjefraktursaga. Filmen handlar om förlust, förlåtelse och försoning och baseras på ett manus av absoluta toppklass med detaljerade iakttagelser och genuina skildringar av personer och deras inbördes relationer. Vi lär verkligen känna karaktärerna och även om de inte är så älskvärda på alla håll, gillar vi tanken på dem i ett kollektiv. Så där som man ofta gör med sin egen familj. 


Dialogen är till stora delar improviserad, vilket medför att det hela känns ännu mer verklighetstroget. Det är ett otroligt flyt i replikerna och så hejdundrande humorfriskt och rappt på sina håll att det sprakar i mungiporna.

Det är ett gäng enormt övertygande skådespelare vi får se i de olika rollerna, men några som lyser extra är Neil Maskell som just Colin och Sam Riley som hans bror David. Båda ger ett djup till två från början inte särskilt djupa personer alls. Charles Dance (känd från "Game of Thrones") är finstämt fantastisk också han i en nedtonad och annorlunda roll och Doon Mackichan som den uppmärksamhetssökande, konflikträdda mamman Sandy levererar pricksäker syrlighet som bara proffs kan.

Den här typen av ensembledramer görs titt som tätt och jag brukar vara ett fan, och är det ännu mer efter detta. Särskilt tycker jag om den tydligt brittiska tonen som perfekt balanserar humorn med tragiken, utan att skrämma bort min empati med alltför högljudda uppgörelser eller geggande i ovanligt djupa sår. Istället för att rada konfrontationer på varandra, skickar Wheatley sina karaktärer att, likt katter kring het gröt, gå runt och undvika konflikterna. Det kunde blivit tradigt i längden, men blir bara extremt roligt och spännande att titta på när det görs så väl som här.

Filmen är inspelad med kameror hela tiden i rörelse. Ofta följer de närgånget efter någon och sen vidare efter någon annan, vilket ger en flugan-på-väggen känsla till oss i publiken. De filmade materialet är dessutom väldigt skickligt redigerat och snabba klipp mellan scener gör så att den påtagliga föreställningen om realitet och JUST NU bibehålls hela tiden.

”Happy New Year, Colin Burstead” är en rolig, rapp och oerhört underhållande film om familjedysfunktion och förlorade förhoppningar. Den är välspelad och som sagt lättrelaterad och även om inte särskilt mycket händer så är det ändå absolut tillräckligt för att roa och beröra mig för stunden och ett bra tag efteråt.