Hard Candy 2005

Han är 32, en framgångsrik fotograf med oklanderlig kläd- och inredningssmak. Hon är 14, kortklippt och oväntat intelligent för sin ålder. I ”Hard Candy”, årets hittills smartaste och mest provokativa dramathriller, kommer den sanna ondskan från de mest oväntade håll.

Hailey och Jeff träffas över nätet, och sedan över en kaffe. Affischer med försvunna barn stirrar ner på paret, men det mest skrämmande är deras vänliga konversation, en oskyldig flört välbekant för alla som någonsin varit på en dejt, men oroväckande med tanke på att Jeff är dubbelt så gammal. Så småningom är de på väg till hans hus där spriten står på kylning och fotostudion är redo. Men Hailey har en hemlig plan. Hon är trött på såna som Jeff, och hon ska få honom att betala för sina tidigare snedsteg. Innan filmens överraskande slut kommer hennes dolda avsikter upp till ytan, hans mörka hemligheter avslöjas och det bjuds på tortyrscener värre än de i ”Hostel”.

”Hard Candy” är en omskakande psykologisk thriller, som inte minst tilltalar även fans av välspelat drama eller isande skräck. Bilden av den påstådde pedofilen som en karismatisk ung man är långt ifrån den kollektiva föreställningen av en lönnfet, sliskig gubbe med ena handen navigerandes mellan Lunarstorms medlemssidor och andra handen långt nere i byxorna. Bilden av den unga flickan, inte alls en oskyldig och naiv tonåring utan kall och beräknande, med drag av Hannibal Lecter över sig väcker funderingar kring huruvida hennes handlingar verkligen är berättigade. ”Hard Candy” vänder upp och ner på våra förväntningar på hur en historia ska berättas. Den suddiga linjen mellan gott och ont provocerar, men tillför också filmen en spänning och nerv som ligger i luften från första till sista bildrutan.

Offret blir förövaren, förövaren blir offret. Vems sida man i slutändan ska stå på är långt ifrån självklart. ”Hard Candy” skapar frågor som inte bara är svåra att hitta svaren på - uppgiften blir rentav obehaglig. Både Hailey och Jeff lyckas väcka såväl sympati som avsky.

Som filmens Lady Vengeance gör Ellen Page skrämmande bra ifrån sig; en ung stjärna värd att hålla ögonen på i fortsättningen. 19-åriga Ellen, som tidigare i år slog igenom som Kitty Pryde i ”X-Men: The Last Stand”, visade redan där prov på en talang värd mer än superhjälteroller.

Patrick Wilson kämpar för vår medkänsla som den plågade Jeff, och blir en värdig motspelare till Page i denna psykologiska duell. Med enbart fem krediterade skådespelare, och till största delen begränsad till bara de två, för ”Hard Candy” tankarna till mästerverk som Stephen King-adaptationen ”Lida” eller Polanskis ”Death and the Maiden”. Det är klaustrofobiskt, intimt, intensivt och allt annat än förutsägbart.

Som många andra regissörer som kommer direkt från musikvideons eller reklamfilmens värld, vet David Slade hur man använder sig av det visuella för att förstärka en historia. Ljus, scenografi och bildspråk imponerar särskilt med tanke på den blygsamma budget man haft att röra sig med. Resultatet blir inte bara en god (men svårsmält) karamell för hjärnkontoret, men också en fest för ögat.

Avsaknaden av en tydlig poäng i slutet gör att jag får hålla tillbaka fullpoängaren. ”Hard Candy” kräver något starkt att dricka och en diskussion efteråt, för det finns mycket att ventilera oavsett om det är karaktärernas handlingar eller filmens lyckade uppbyggnad som främst fångade dig, men något egentligt budskap hittas inte här. Oavsett det är ”Hard Candy” en film som stannar kvar länge, och ett av höstens absoluta måsten på bio.