Härifrån till Flåklypa 2015

Det är svårt att underskatta vilket fenomen “Flåklypa Grand Prix” från 1975 egentligen är i vårt vackra grannland i väst. Ivo Caprinos stop motion-animerade klassiker är med god marginal Norges genom tidernas mest sedda film med drygt 5,5 miljoner sålda biobiljetter. Med tanke på att landet har ungefär 5 miljoner invånare är det en sjukt imponerande bedrift. Det finns överhuvudtaget inget i Skandinavien som ens kommer i närheten av att vara lika stort. Berättelsen om den mysiga byn Flåklypa, den sävlige uppfinnaren Reador och dennes två unga sidekicks Solan och Ludvig kommer från författaren Kjell Aukrusts karaktärer. Men det är utan tvekan Ivo Caprinos detaljrika och supergulliga dekor och animation som lagt grunden för succéen.

Länge såg det ut som att Flåklypa var förpassad till historien och rekordböckerna, men på senare år har den norska filmindustrin åter fått ögonen för sin allra största framgång. Häromåret kom den hyfsat underhållande “Solan och Ludvig - Jul i Flåklypa” och nu är det alltså dags för film nummer tre: “Härifrån till Flåklypa”. Kan den här möjligtvis återuppliva lite av originalets magi?

Svaret är: inte direkt. För även om det här är en kompetent och snyggt ihopsatt historia som definitivt kommer underhålla de minsta i familjen så är det aldrig mer än gulligt och småputtrigt underhållande för oss andra. Regissör Sivertsen gör det lätt för sig genom att gå tillbaka till den plott som fungerade så bra i “Flåklypa Grand Prix”: ett tävlingslopp. Den här gången är det en grannby som tävlar med just Flåklypa om den hyfsat inspirerande äran om att få titulera sig som “bäst”. För att bestämma det utmanar en gnidig ostfabrikant den ettrige lille Solan på en tävling om vem som kan transportera en ost helskinnad genom den eländiga terrängen mellan de två byarna. Och det är ungefär hela storyn i den här filmen. 

Större delen av filmens speltid går alltså ut på att skildra det här loppet mellan två lag, allt inramat av en lagom putslustig reporter som avfyrar skämt som varsamt faller ner från bioduken och för att mjuklanda bland klibbiga popcorn. Överhuvudtaget är både manus och dialog knappast filmens starkaste kort. Om jag vore en sjuåring med munnen full av slemmiga bilar hade jag nog uppskattat den – ska vi säga raka – berättelsen betydligt mer. 

Flåklypa är en nordisk institution, men det är helt och hållet tack vare originalet från 70-talet. De här sentida filmerna är hyfsade coverversioner som gör sitt jobb utan att på något sätt värva nya fans. Lite en grupp proggrockare som gav ut ett klassiskt album på 70-talet men numera harvar vidare på en småsolkig finlandsbåt. Det låter bra, kisar man med ögonen ser det ungefär ut som förr, men tiderna förändras – och Flåklypa kommer aldrig mer sälja miljoner biljetter.