Härmed förklarar jag er Chuck och Larry 2007

Det finns filmer som man, i princip, skulle kunna recensera utan att se dem först då man redan på förhand är ganska så säker på vad man kommer att tycka om dem. När jag första gången läste om ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” var min spontana tanke ”Jaha, ännu en homofobisk, så kallad, komedi – att folk orkar!”. Handlingen är följande:

Chuck och Larry arbetar som brandmän och är goda vänner sedan lång tid tillbaka. Till följd av juridiskt trassel med pensionssystemet, tvingas Larry, som är änkling, att gifta om sig för att hans barn inte skall stå lottlösa vid hans eventuella dödsfall. Larry ser ingen annan utväg än att övertala Chuck till att ingå ett partnerskap som motvilligt ger med sig. Kort efter att alla papper skrivits under, får paret upprepade besök av en kontrollant som skall avgöra om det hela handlar om ett skenäktenskap eller inte. Chuck och Larry ser sig därmed placerade i en situation, i vilken de tvingas övertyga myndighetsvärlden (och alla de personer som har någon koppling till denna), om att de verkligen är kära i varandra.

Tyvärr visade sig min föraning i denna films fall stämma. ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” målar upp en gaykultur som är stereotyp, onyanserad och knappast representativ. Därtill är filmen sexistisk och, i vissa avseenden, rasistisk.

Jag har svårt att förstå varför Adam Sandler återvände till sin komedigenre efter ”Vänner för livet” och varför skådespelare som Steve Buscemi (som ofattbart nog brukar dyka upp i Sandlerkomedier) och Ving Rhames inte flydde fältet när de såg manuset. Nåja, den förres närvaro och roll räddar denna film från ett nära bottenskrap, tyvärr kan jag denna gång inte säga samma sak om den andre.

Något annat som gör mig konfunderad är om den homofobiska humorn i filmen skall betraktas som ett självändamål eller inte. Det vill säga, om filmmakarnas tanke har varit att vi, åskådarna, skall se denna film endast för att roas eller om de uttalade skämten även skall tjäna som samhällskritik. Det sistnämnda är kanske lite långsökt, men jag grundar tesen på att det ändå finns en liten dos allvar i denna produktion samt att vi i slutet får lyssna till ett passionerat (om än något patetiskt) tal som i praktiken går ut på att alla skall få älska den som han eller hon vill. Men ju mer jag tänker tillbaka på ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry”, desto mer säker blir jag på att denna teori inte kan stämma.

Sådana här filmer fyller dock en viktig funktion. Jag tror på idén att filmer (likt övriga estetiska kulturprodukter), särskilt om de tillåts att få stor spridning, är utmärkta indikatorer på hälsotillståndet hos våra värderingar. Att ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” har lockat många biobesökare i USA och köpts in till den svenska vita duken, är ett tydligt tecken på hur illa det är ställt i den värld som vi lever i och på hur mycket arbete som återstår att göra innan vi ens kan börja fundera på när ordet ”jämlikhet” kan användas.