Harry Brown 2009

Det är fortfarande tidigt när Michael Caine krossar mitt hjärta, flera gånger, bräckligheten mannen uppvisar är äkta och stark, och står i kontrast till den före detta militära våldsverkare som släpps fram igen när skiten träffar fläkten.

England blir mer åren allt råare, hårdare, kallare. Pensionären Harry Brown lever i ett bostadsområde där ungdomsgäng tagit över och Harry är trots sin bakgrund ständigt rädd. När hans sista koppling till något annat än isolering faller offer för några av ungdomarna brister något för den gamle mannen. Att slå tillbaka är allt han kan tänka på.

Det tar emot att kalla filmen för ojämn, dock haltar den lite emellanåt. Dialogen tar sig förklarande friheter, vilket alltid stannar upp en stund och hade kunnat skötas bättre, och det finns tillfällen då det som sker på skärmen känns aningen för osannolikt. När man försöker för hårt att till vad som inte riktigt passar in, en excentriskt nerdekad knarklangare och inslag i slutuppgörelsen som bara kändes fel.

Kan man låta sig inte störas av det, och det kan jag, finns här belöning i form av en stark och bitvis, i de senare delarna, underhållande historia.

"Harry Brown" är oerhört brittisk, diskbänksrealismen är starkast inledningsvis men genomsyrar hela filmen, även när den totala misären någon halvtimme lämnas och övergår i hämndhistorik. En snygg introsekvens sätter känslan som bärs upp med hjälp av härligt grådassigt foto, suggestiv musik och ett långsamt tempo, passande för brittiska diskbänkar.

Framför allt är det kanske Michael Caines film. Det är länge sedan jag såg honom så här bra, en fröjd att se honom växla mellan svaghet och styrka. Den inledningsvis väldigt bräcklige gamligen får lämna plats för, ja, inte nödvändigtvis en starkare man, däremot effektiva inslag av den han en gång var.

Fina Emily Morton i sin insats som polis får inte göra så mycket som man skulle önska men det är en viktig roll och hon fungerar bra som stöd till Caine. Vilket inte bör förvåna, brittiska filmer brukar hålla sig med skådespelare värda sin vikt i talang. Samma sak i mindre roller, möjligtvis bortsett från eventuella överspel i ett par mindre roller, fast det ska vi snarare ge regissören skuld för.

Inte för att det är mycket till skuld att ge, invändningar till trots är "Harry Brown" en hårdkokt liten sak som förtjänar din tid.