Harry Potter och dödsrelikerna: Del 1 2010

Om inte för de mer barnsliga inledande filmerna så kanske för de mer familjeäventyrliga uppföljarna eller den än mörkare finalen. Och det är det senare som betonas när det nu drar ihop sig för slutgiltig kamp mellan Lord Voldemorts mörka krafter och Harry Potter och hans vänner.

Hogwarts har stängts, Dumbledore är död och inget tycks längre vara som det en gång var. Lord Voldemort är tillbaka och hans kalla grepp har hårdnat kring trollkarlarnas och häxornas värld och även tagit sig in till vår värld. Skräcken sprider sig. Harry, Hermione och Ron börjar på allvar sin kamp mot mörkrets krafter. Och hoppet ligger i att finna horrokruxerna, ting som döljer en del av Voldemorts själ, och därefter förstöra dessa.

Regissören David Yates fortsätter på sin inslagna stil där inte bara historien och karaktärerna fått ett mer moget uttryck utan även kameraarbetet tycks mer vågat. Det är snyggt, en stilblandning som smidigt sätter tonalitet och känsla. Och visst är det även actionfyllt med färgsprakande dueller, eldklot och blixtrande strider. Här är sparsamhet ingen devis utan effekter kastas mellan både himmel och jord.

Förutom Ralph Fiennes är Helena Bonham Carter en sann briljans att skåda på vita duken som den sjukt onda häxan Bellatrix. Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint må ha mognat som skådespelare genom åren men det känns likväl brådmoget i jämförelse med talang som denna. Positiv i all bemärkelse då det tycks smitta av sig i synnerhet i smärtsam scenmagi mellan Watson och Carter.

Tyvärr så skarvas och naggas det på kanterna. Uppenbarligen har en tudelning av historien inte riktigt räckt till utan detaljer slarvas lätt bort om inte medvetet så till skuld för de tvära kasten. Harry Potter teleporterar än hit och än dit snabbare än man hinner säga "Wingardium Leviosa". Det är helt enkelt spretigare än vanligt.

Det går antagligen att anmärka på mycket, den som söker finner som bekant, men det går inte att förringa den känsla "Harry Potter och dödsrelikarna" lyckas skapa. Efter tio års följetong har det blivit en del av mångas liv vare sig man velat eller inte. När nu en epok går mot sitt slut får man tacka och bocka för några klassiska stycken film.