Harry Potter och hemligheternas kammare 2002

Stackars Harry (Daniel Radcliffe). Han tvingas fortfarande bo med sin moster och hennes hemska familj, och har under sommarlovet lurats att tro att vännerna inte hört av sig. Trots ett försök av husalfen Dobby att stoppa Harry från att återvända till Hogwarth så räddas han av bästisen Ron (Rupert Grint) och hans bröder. Åter på skolan så börjar mystiska saker hända. Elever födda av mugglare (människor) råkar illa ut och Harry hör röster från väggarna. Det är återigen upp till Harry, Ron och Hermione (Emma Watson) att lösa mysteriet.

Som många uppföljare är den här andra delen i Potter-sagan mer av samma sort, på gott och ont. Vi levereras återigen ett underhållande och spännande äventyr men det är mycket effekter och spänning för effekternas och spänningens skull. Filmen är på tok för lång och det är mycket övergångar och scener som inte tillför historien något.

Karaktärerna är väl hårt åtdragna denna gång dessutom och barnskådespelarnas begränsade talanger hjälper inte. Radcliffe fungerar hyfsat som Harry men är som vanligt så genuint sympatisk och godhjärtad att han stundtals blir tjatig. Ron är klantigare än vanligt och varje tillfälle för slapstick eller hysteri tas tillvara. Watson är bedårande men hennes Hermione är så hormonell att hon ständigt är upprörd, ledsen eller förbannad. Deras sökande efter sanningen blir lite som "Fem på nya äventyr" när de gång på gång hamnar i diverse trubbel.

Allt görs dock med gott humör och liksom i första så finns det flera minnesvärda och påhittiga specialeffekter i form av flygande bilar, skrikande plantor och talande brev även om vissa, som de blåa, "Gremlins"-liknande pixi-gnomerna eller de levande träden ("Poltergeist", någon?) tenderar att påminna om några Spielberg-verk för mycket. (Ironiskt nog då regissören ursprungligen skulle gjort första filmen.) Och jätteormar och -spindlar har vi ju sett i otaliga B-filmer från 50-talet, och de senare så sent som i "Sagan om konungens återkomst".

Som vanligt är det alltid kul att se de vuxna, etablerade skådespelarna tillföra sitt begränsade men utmärkta spel till den här typen av film. Förutom veteranerna från "De vises sten" så har man även tillfört Miriam Margolyes, Gemma Jones, Shirley Henderson (som det excentriska spöket Myrtle) och Toby Jones (som den fantastiske datoranimerade Dobbys röst). De som stjäl showen är dock fantastiske Kenneth Branagh som pompöse, fåfänge författaren/läraren Gilderoy Lockhart och Jason Isaacs som Draco Malfoys slemmiga pappa.

Precis som första filmen är det ett kul, spännande, charmigt och stundtals läskigt äventyr med högt underhållningsvärde. Men samtidigt som serien närmar sig en mörkare ton som senare kom att ta över i de senare uppföljarna så blir det med de överdrivna karaktärerna och ögonblicken av slapstick lite väl fånigt och barnsligt. För fansen är det säkerligen ett mästerverk men för andra en klart godkänt om än ojämn uppföljare.