Hassel - Privatspanarna 2012

"Genre: Hybrid-komedi". Så står det i pressmaterialet till "Hassel - Privatspanarna." Ja, varför inte. "Parodisk-dramatisk-Metadokumentär-experiment-tragedi-komedi" skulle bli för långt och otympligt.

Detta djupt originella verk, Måns Månssons ("H:r Landshövding") spelfilmsdebut, tickar in på sjuttiofyra minuter och liknar väldigt lite jag har sett tidigare. Vi får det tvivelaktiga nöjet att följa en pensionerad och vad det verkar mycket ensam Roland Hassel i ett sorts skymningsland där upptagenheten av det tjugofem år gamla mordet på Olof Palme och bristerna i utredningen har övergått i en monoton besatthet. Den åldrade före detta poliskommissarien lufsar runt och söker få gehör för sina teorier var har kan. Varken Täppas Fogelberg på Ring P1 eller justitierådet Göran Lambertz, som båda spelar sig själva, är särskilt intresserade av att lyssna.

Men hos konspirationsteoretikerna och eldsjälarna bland privatspanarna är Hassel välkommen. Här ägnar man sig åt att iscensätta stora rekonstruktioner av mordet med anledning av tjugofemårsdagen. I utdragna scener dividerar män i övre medelåldern om alla tänkbara detaljer kring mordet: Fladdrade gärningsmannens byxa eller "rörde den sig" bara? Exakt vad sa Lisbeth Palme till ambulansmännen när de anlände? Hur var det med knäppningen på rocken? Palmeutredningen, det största av nationella trauman, får en miljon parenteser av individer som tvångsmässigt håller sig fast vid hoppet om att någonting, någonstans kan har förbisetts.

Lars-Erik Berenett lyckas på ett alldeles kravlöst sätt med att få Roland Hassel att framstå som disträ och svårt plågad av inre demoner på samma gång. Han är inte riktigt här, kanske tar han de första stegen in i senildemensens dimmor. I en scen ska han försöka beställa en resa genom en talstyrd telefontjänst samtidigt som han pysslar i hushållet. Den automatiserade rösten i andra änden misstolkar gång på gång vad han säger. Till slut blir Hassel sittande i en fåtölj med sopsäcken i knäna samtidigt som han resignerat nästan medlar med telefonen. Det är alldeles fantastiskt fruktansvärt, och oerhört komiskt, att bevittna.

Estetiskt är det minst lika tröstlöst. Månsson, som är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, tycks ha dränkt linsen på en DV-kamera i risgrynsgröt. Bilderna är blaskiga och korniga, inte sällan som nyhetsupptagningar från samma åttiotal som såg födelsen av Palmeutredningen. Plötsligt spränger en dramatisk slinga thrillermusik fram bland skuggorna. Man rycker till i sätet - men inget särskilt spänningsstegrande sker. Där står Hassel, med samma evigt tankfulla uttryck i ansiktet, och äter en varmkorv.

Som genreexperiment och dekonstruktion av polisfilmen är "Hassel - Privatspanarna" fullkomligt unik, på samma gång en lek med konventionerna och den kanske mest realistiska skildringen av filmsnutens tillvaro som pensionär jag har sett. Mörkret är kompakt och väldigt lite hopp om katharsis finns kvar - både för ensamvargen vars hela identitet var hans yrke och för utsikterna om att fälla en gärningsman för mordet på Olof Palme.

Roland Hassels upphovsman Olov Svedelid lär ha varit gruvligt besviken på den senaste filmatiseringen, "Hassel - Förgörarna" från 1999. Innan sin död ska han ha gett Måns Månsson tillåtelse att göra en ny Hasselfilm utifrån eget manus. Jag vet inte vad han skulle ha sagt om resultatet. Jag hoppas att han hade gillat det.