Hata Göteborg 2007

Andreas Karoliussen från ”Fjorton suger” är berättare i den här filmen om Johan, en något tystlåten och tillbakadragen Skånepåg som försöker hitta sin plats i vänkretsen. De är i sin tur en salig blandning grabbar som rappar, sparkar boll, har damp eller bara är gruppens hackkycklingar. I spetsen finns Jonas Mitander, den självutsedde envåldshärskaren som ständigt lurar med de övriga på mindre intelligenta upptåg.

De är ett till synes tajt gäng men alla är inte fullt förtjusta i machoidealet som råder, tills kusin Isak dyker upp och rör om i grytan. Sprit och slagsmål har blivit tveksamma substitut i deras faders- och kärlekslösa tillvaro, men i den käcke göteborgarens sällskap får killarna se att man kan ha kul på så många andra sätt (nej, det är inget snusk inblandat).

Hösten 2006 dök ”Farväl Falkenberg” upp från ingenstans och hänförde kritikerkåren. Drygt 10 mil söderut ligger Helsingborg och även här finns kompisgäng, lustiga dialekter och intressanta personligheter att utforska både på ut- och insidan under några varma sommardagar. Att dra paralleller till Jesper Ganslandts debut blir hopplöst oundvikligt. Men vid ortsnamnet i titeln tar likheterna också slut.

Filmdebuterande Robert Lillhonga blandar in såväl "Hooligans" som "Fucking Åmål" i filmen som vilt kastar sig mellan komedi och drama, och oavsett vilken genre en scen tillhör kan man vara säker på att den regisseras med fingertoppskänsla och att skådespeleriet är förstklassigt. Vem kunde till exempel ana att Nic Schröder, killen vi alla hatade innerligt för sommarplågan ”Hej Monika”, några år senare skulle stjäla varje scen i rollen som stöddig fotbollshuligan? Brutalt bra!

Om ”Falkenberg” var en skön bris över det svenska filmlandskapet är ”Göteborg” en Carola-fläkt på maxnivå. Det råder förändringens vindar, och i väntan på att SFI:s löften om en satsning på rookies inom branschen infrias tar de mest drivna filmskaparna saken i egna händer. Lillhongas ihoplånade budget på knappa 300.000 kronor märks främst i fotot, men vem behöver skärpa med all denna lågbudgetcharm och den enorma ambition och berättarglädje som lyser igenom?

Adrenalinstinna ”Hata Göteborg” har långt före sin premiär väckt uppståndelse bland fotbollsfanatiker som fick för sig att filmen hetsade mot dem. Visst spelar det meningslösa supportervåldet en viktig roll, men enligt egen utsago är titeln främst vald för att väcka uppmärksamhet och nyfikenhet. ”Skulle det heta "Johans sista sommar" hade ni inte suttit här nu”, berättade regissören inför en proppfull biograf på Göteborg Film Festival. Han hade förmodligen rätt.

Men göteborgarnas långa applåder och orden av uppskattning talade sitt tydliga språk. Tungt budskap, lättsam humor, älskvärda karaktärer och träffsäkert fångade vardagssituationer gör ”Hata Göteborg” till en given succé hos både publik och kritiker, som nu även resten av landet får avnjuta. Och Robert Lillhonga är en ny lovande förmåga att lägga på minnet.