Häxan 1922

Sedan jag upplevde Halloween för första gången som åttaåring har häxor varit ett starkt intresse. Jag införskaffade allt som gick att läsa om wicca, druider och häxans historia. De var för mig en skön, stark kontrast till sagoböckernas väna prinsessor. Men den bild som Benjamin målar upp bygger enbart på kristna idéer. Här kysser de satans röv, kokar småbarn och äter galglik. Trots gestaltningen av dessa primitiva, groteska haggor är Benjamins motiv nobelt. Han vill visa på hur merparten av dessa kvinnor enbart led av naturliga åkommor så som puckelrygg, reumatism och hysteri, samt hur detta under okunskapens tid räckte för att elda upp någon på bål. Dokumentären ger en inblick i hur masspsykosen spred sig med tortyrredskapens hjälp. Övertron styrde människan. Detta är extra intressant då Benjamin så tydligt själv visar tendenser till övertro på psykiatrin och vetenskapen. 

Med tanke på hur lite Sverige producerat inom fantastiskgenren förundras jag över hur denna 2 miljoner kronor dyra produktion kunde komma till redan 1922. Troligtvis för att det är en dokumentär, men ändå om något så hädiskt som den kristna världens baksida. Idag ter den sig inte skräckinjagande längre, snarare humoristisk bitvis, även om jag imponeras över kostymerna och förundras över hur de lyckats gestalta vissa scener.

Dokumentären bjuder in tittaren från första stund. Med pekpinne i hand tar Benjamin med oss på en resa från forntida Egyptens världsföreställningar till medeltidens skräckpropaganda om helvetet. På ett pedagogiskt vis gestaltar han hur den ”oandliga farsoten” sveper genom Europa. Samtidigt finns det något naivt med Benjamins huvudpoäng - att alla ”häxor” bara var hysteriskor. Han talar gott om dagens moderna klinikerna där man duschas snällt med ljummet vatten i kontrast till inkvisitionens tortyrkammare. Tyvärr kan jag inte låta bli att tänka på att begreppet hysteri främst var till för att spärra in uttråkade, sexuellt frustrerade hemmafruar. Och det var nog ytterst få mentalsjukhus i början av 1920-talet som var så värst hemtrevliga. Det visar bara på hur varje modern människa tycks sig veta bäst. Det är det som gör ”Häxan” mer fascinerande idag, men också det faktum att den placerar temat i ett större helhetsperspektiv.

Och visst är det behagligt med stumfilm. De klassiska musikstyckena avlöser varandra, ordvalen är precisa och man behöver inte skämmas för dålig dialog. Tyvärr tycker jag musikvalen fallerar emellanåt. Ibland passar de fantastiskt fint med historien, ibland är det sövande och jag önskar att han bara kastat om vissa passager. Camille Saint-Saens ”Dance macabre” hade gjort sig bättre tillsammans med djävulssabbaten. Tydligen finns det en dubbad version med William Burroughs som berättarröst ackompanjerad av jazzmusik. Jag kan bara gissa hur stor skillnad ett annorlunda musikval skulle påverka dokumentärens budskap.

Även kostymerna är häpnadsväckande bisarra. De är som att kika på gamla svart-vita fotografier av riktigt ruskiga Halloweenkostymer. Jag har aldrig sett något så märkligt som de monster häxan föder eller grisodjurs-vakterna vid kyrkodörren. Bitvis känns de dramatiska gestaltningarna dock utdragna. Benjamin har även valt att bara använda sig av amatörskådespelare, vilket märks. Jag hade gärna sett mer ifrågasättande av dualiteten mellan prästernas ”ockulta” metoder och den trolldom de förkastar. För Benjamin vill absolut säga oss något, och det gör han med besked. Föredrar du grönsnokade häxor från väst som bor i karamellprydda pepparkakshus har du helt klart hamnat rätt, men det döljer sig mer djup under den spetsiga hatten.