Häxor 1990

När en elegant, vacker Anjelica Huston – i svart klänning och diamanter – sliter av sig peruk och mask för att avtäcka sin verkliga, ohyggliga nuna så raserar hon i en sekund barndomens uppfattning av hur en häxa ser ut. Allt man tänkt sig – som lång näsa, vårtor, etc. – är så mycket värre i händerna på mupp- och effektmästaren Jim Henson.
 
Filmatiseringen av Roald Dahls roman från 1983 är egentligen en enda stor kombination av starka talanger bakom och framför kameran. Historien om en pojke och hans farmors kamp mot häxors plan att mörda alla Englands barn är typiskt Dahl en ruggig fantasi stöpt i läcker svart humor. Ironiskt nog var Dahl missnöjd med filmen, speciellt det från boken ändrade slutet. Han ville till och med få sitt namn borttaget men ändrade sig efter ett ursäktsbrev från Henson.
 
Det är trots allt Hensons effekter som filmen fungerar så bra. Allt från makeupen på Hustons vidriga ledarhäxa (kolla in puckelryggen!) till förvandlingsscenerna när barn blir möss. Det levereras med kompetent hand av regissören Nicolas Roeg, som tidigare bevisat sig hantera genren väl i kultfilmer som ”Rösten från andra sidan” och ”Mannen utan ansikte”.
 
Men filmen skulle inte heller vara något utan den fantastiska Hustons ljuvliga närvaro. Oscarvinnaren är ingen främling för att spela på sin sex appeal men samtidigt ge iskalla blickar som kan döda. Här har hon dessutom kul med en tysk accent, en galaklänning hon svänger runt likt en ond superhjältinnas mantel och ett ondskefullt skratt värdigt en Bond-skurk.
 
Varning bör dock utlysas att det inte är en film för små barn. Den har högt underhållningsvärde men det är trots allt skräck om än blodbefriad, barntillåten sådan vi pratar om. Vi finner även kittlande spänning och förlösande vuxenhumor (häxorna är medlemmar i en organisation som ska förhindra grymhet mot barn…).
 
Förutom en hög dos charm och uppfinningsrika effekter finns här även bonus i form av strålande brittiska birollsfavoriter som Rowan Atkinson (som baserade sin hotelldirektör på John Cleese i ”Pang i bygget”), Jane Horrocks och Brenda Blethyn. Vår egen svenska Mai Zetterling är dessutom härlig som krutgumman till mormor. Detta var en av hennes sista roller och även sista filmen för både Henson (som han var personligen iblandad i) och Dahl, som avled samma år. Ett bättre avsked för tre ikoner går knappast att hitta.