Häxor, läxor och dödliga lektioner 1989

”Häxor, läxor och dödliga lektioner” är en high-school kultklassiker i liga med ”Mean Girls” och ”Clueless”, men istället för att som Alicia Silverstone tindra med sina pandaögon, frustar Winona Ryder över sina nya klasskamraters trista brat-tillvaro. 

Trots att det ska föreställa gymnasiet påminner mig den lättvindiga kategoriseringen av människor mycket mer om högstadiet där var klass hade sina ute- och innekids. Och precis som i ”Häxor, läxor och dödliga lektioner” (låt mig använda den engelska titeln ”Heathers” istället) kände jag ett gäng tjejer som hette Anna, Hanna, Johanna och Sanna. De var förvisso sjysta och inga ”mega-bitches”, men visst tycktes alla heta samma sak och göra samma saker på den tiden. Precis som de tre Heathersarna i ”Heathers” ville vi alla bara klanka ner på de som var lägre stående än oss själva och upprätthålla det mysiga hierarkiska systemet, eller? 

De coola Heathersarna och Veronica spenderar sin fritid med att spela krocket, hångla med collegepojkar och föna luggen tills J.D., Christian Slater, dyker upp med sin heta look-to-die-for. Självfallet faller Veronica pladask för snubben med pickadollen. Tyvärr har J.D. tagit emo-konceptet lite långt och trots den spirande tonårsförälskelsen går ingen säker, inte ens Veronica själv. 

Jag blev tipsad om den här filmen av en vän så sent som i våras då jag höll på med ett skrivprojekt som involverade störiga tonårsbrudar. Och jag blev inte besviken. När det kommer till high-schoolfilmer är jag svårflörtad och jag var exempelvis inte vidare förtjust i ”American Pie”. Jag gillar inte buskishumor och ser därför mycket hellre någon blir förgiftad med en häxbrygd till bakiskur än jucka mot en nybakad äpplepaj. För ”Heathers” är morbid, mörk och alldeles fantastiskt, humoristiskt dyster.  Den vågar driva med tonåringars syns-du-inte-finns-du-inte-behov och ytliga dilemman trots att filmen cirkulerar kring ett så allvarligt tema som självmord. Låten ”Teenage suicide (Don't do it)” komponerades speciellt för filmen, och är det bara jag som osökt kommer att tänka på Dr. Albans ”No Coke”? Trots det nattsvarta kan jag med andra ord inte låta bli att fnissa. 

Den här typen av skön humor är inte helt lätt att komma över. Replikerna: ”Bulimia's so '87”, ”Where's your urge to purge” och ”Why are you such a megabitch?” sammanfattar fint stämningen. Om du tar en gnutta av ”The Frighteners” galna massmördarkärlek, klär det i en secondhand styling från ”Beetlejuice” och adderar underfundig, bombastisk dialog med lite ”Harold and Maude”-feeling så är du nästan där. Visst känns kanske klippningen och skådespeleriet något ute, och delvis kan nog min crush på Winona Ryder bidra till minskat omdöme, men de gröna axelvaddskavajerna, de gulsotsgula volangkjolarna och de lustiga hattarna hör storyn till. Kontrasten mellan det glada 80-talsmodet och det mörka temat förhöjer bara filmupplevelsen. Och precis som i ”Gossip Girl” är man inte bästa vänner utan att också vara varandras värsta fiender. 

Om du, likt Veronica, försökte vara en Heather i skolan men misslyckades, så är detta filmen för dig.