Haywire 2011

"Haywire" känns beräknande. Det kan knappast bli annat en ny Soderbergh-följetong fast mer influerad av Bourne-trilogin än hans egna lättsamma Oceans 11, 12 och 13. Den största skillnaden är förstås att det här är en tjej som får "kicka rumpa" och det gör hon i sann Lisbeth Salander- och Hanna-anda. Speciellt den förstnämnde är det svårt att inte dra tankarna till redan i första scenen när vår hjältinna, Mallory (nykomlingen Gina Carano), dyker upp ett vintrigt landskap iklädd mörka kläder och med en huva över det svarta håret.

Det börjar med ett jobb i Barcelona. Mallory har redan innan hon är med och fritar en gisslantagen reporter bestämt sig för att sluta ta uppdrag av firman där hon jobbar med Kenneth (Ewan McGregor) som boss. Men samma dag hon kommer hem övertalas hon att åka till Irland för ett jobb som ska vara en baggis. Det borde hon förstås inte ha gjort.

Väl där utsätts hon för en attack och får dessutom skulden för ett mord på en oskyldig som hon inte begått. Nu - helt på egen hand - måste hon rentvå sitt namn, ta reda på vem som satt dit henne och även försöka överleva.

Det är ganska tydligt att "Haywire" är en sån där film där mer krut lagts på yta än innehåll. Man har tyckt att det vore coolt att göra något med en riktigt hård brud och sedan har man  koreograferat ett gäng snygga fightscener och en del annan action. Men allt detta, som är rätt underhållande, har draperats runt en mycket tunn story - ja, den är faktiskt så svag att den inte riktigt håller.

Det har liksom redan från början varit klart att Mallory på något sätt ska bli laglös. Detaljerna som leder till detta har man dock lagt föga energi på. För att sätta dit henne för mordet har man till exempel nöjt sig med att placera en brosch hon burit en gång på den döda kroppen. Nja, det kanske inte riktigt räcker, va?

Hur som helst så pekar allt i "Haywire" på att vi inte ska bekymra oss så mycket över sådana småsaker. Här ska vi istället imponeras av hur Mallory tar sig an en man efter en annan. Hon är som en maskin när hon pucklar på dem. Och det fungerar faktiskt rätt bra. Det blir sällan en tråkig stund under filmens gång, tempot hålls högt och det är inte långt mellan actionscenerna. Snyggast är förstås kampen i hotellrummet mellan Mallory och Paul (Michael Fassbender) och det är samtidigt enda gången som jag önskar att hon inte var fullt så talangfull på det hon gör så att vi hade kunnat få se lite mer av den alltid välkomna tysk-irländska skådisen som kommit så starkt på senaste tiden.

Det har pratats en del, kritiker emellan, om fröken Caranos bristande skådespelartalanger i dialogscenerna. Kanske är det därför de har hållits till en rätt liten mängd, något som tyvärr gör att jag inte kommer Mallory särskilt nära inpå livet. Men kanske är det även här som med Lisbeth Salander, att vi i första delen inte får veta så mycket men att den otroligt intressanta bakgrunden kommer i uppföljaren... Jag är kanske inte helt övertygad om det blir så. Carano är mest känd för den amerikanska hemmapubliken som TV-gladiatorn Crush. Ja, slåss det kan hon verkligen - men den där andra biten är det faktiskt lite svagt med.

I andra biroller har Soderbergh fått med sig Michael Douglas, Antonio Banderas och Channing Tatum. Han har ju aldrig något problem att fylla sina rollistor till bredden. Senast var det i "Contagion" som stjärnor som Matt Damon, Gwyneth Paltrow och Kate Winslet stod på rad. Visst är han en rätt solid regissör och ett ganska säkert kort att jobba med. Men jag tycker nog att han har slappat till sig lite väl mycket nu. Har man skådisar som Fassbender, McGregor, Banderas och Douglas så borde det faktiskt vara ens plikt att utnyttja dem lite bättre.

Svagheterna till trots så är "Haywire" genomgående en fartfylld och underhållande rulle.