He Named Me Malala 2015

Hela världen följde när pakistanska skolflickan och utbildningsaktivisten Malala Yousafzai kämpade för sitt liv på sjukhus efter att ha skjutits i huvudet av talibaner. Idag är hon världens yngsta Nobelpristagare och fortfarande en aktiv politisk aktivist bosatt i England.

En film om hennes kamp och öde var uppenbar och Oscarsbelönade Davis Guggenheim (”En obekväm sanning”) är inte en helt fel person i registolen. Det som sticker ut med filmen är Guggenheims uppenbara beundran för sitt objekt. Dokumentärregissörers politiska åsikter kan ha förmågan att styra filmerna åt ett visst håll (jag pratar med dig Michael Moore) men här känns det självklart.

Guggenheim väver in oss genom att helt enkelt använda sig av en kärleksfull finkänslighet. Från den vackert animerade inledningen som berättar om titelns ursprung (en afghansk folkhjälte från 1800-talet) till presentationen av Malalas charmiga familj. Guggenheim sätter dock inte Malala på något pedestal utan skildrar hennes sanna identitet - en helt vanlig tonårsflicka som bråkar med sina bröder och fnittrar åt snygga fotbollskillar.

Samtidigt bagatelliserar man inte hennes politiska kamp. Jämsides hennes växande kändisskap och anpassning till England så följer vi henne i Pakistan, från barndomens fascination för utbildning och faderns politiska aktivism till det stora beslutet att själva aktivera sig och därmed utsätta sig för den fara som talibanerna utgjorde. Det är en försiktig men högst intressant inblick i en modern folkhjältinna och revolutionärs liv och historia.

Filmen har en förmåga att upplevas som aningen simpel på gränsen till naiv. Politiska blodhundar lär finna sig frustrerade - exempelvis så skrapar man enbart på ytan när det kommer till talibanerna, deras härkomst och ursprungliga motiveringar lämnas i skymundan. De ofta tydligt uppgjorda intervjuerna med Malalas bröder och mamma undviker också känsliga frågor.

Men det är ändå en film som förstärker beundran och förståelse för Malala. Den största styrkan ligger i relationen med hennes far, politiske kämpen Ziauddin Yousafzai. Det är riktigt rörande att se och höra honom berätta om hur hans älskade dotter tagit över facklan, och hans varsamma iakttagelse hur hon tagit egna, svåra beslut. Deras järnstarna barn är kärnan i filmen.

Filmen använder sig mer av kärlek och värme än svärta och mörker, vilket gör att de tyngre inslagen inte griper tag lika hårt. Å andra sidan är bidrar det till positiva reaktioner - man blir både glad och rörd av filmen, och lämnar salongen med den hoppfulla insikt om att det finns människor som Malala där ute. Och det är sådana tankar man vill ha idag när världen ser ut som den gör.