Heartbreak Hotel 2006

Att Colin Nutley har gjort några av svensk films allra bästa stunder råder det ingen tvekan om. Däremot så var det ett bra tag sedan dessa nådde våra svenska biodukar. På senare år har han istället gjort vackra, men halvporriga kärleksnoveller (”Under solen”) eller pratiga thrillers (”Sprängaren”, ”Paradiset”). Senaste ”The Queen of Sheba’s Pearls” rosade inte heller hans filmiska aktier något vidare så därför var man kanske inte sådär jättesugen på att se ”Heartbreak Hotel”. Men faktum är att detta är en överraskande bra film som har mycket gemensamt med mästerverken ifrån tidiga 90-talet: ”Black Jack” och ”Änglagård”. Ett steg tillbaka för Nutley har blivit flera framåt och lovar gott inför framtiden.

Elisabeth (Bergström) är nyskild och strax över 40. Hon vägrar att acceptera ett ensamliv hemma i TV-soffan utan roar sig varje helg på klubben Heartbreak Hotel. Gudrun (Maria Lundqvist) har det otacksamma jobbet som lapplisa och mår inte bättre av att precis ha blivit ensamstående. Dessa båda kvinnors öden korsas på ett rätt skruvat sätt och strax dränker båda sina sorger i alldeles för starka drinkar och schlagers på dansgolvet. Mer än så är det egentligen inte, men med Lundqvist och Bergström i huvudrollerna räcker det långt.

Den nyblivna Guldbaggeägaren Lundqvist är som vanligt bra i den lite mer allvarliga rollen av de två. Hennes kroppsmimik är dock omisskänneligt hysteriskt och förberedelsen inför en gynekologundersökning är Papphammar-humor på högsta nivå. Bergström har de senaste åren fått mycket (oförtjänt) skit för hennes eviga gråtande, men visar här vilken stor skådis hon egentligen är. Det var länge sedan en svensk aktris fångade ångesten, humorn och smärtan hos en vanlig människa på samma sätt. Dessutom får hon fullt utlopp för sin underskattade komiska ådra. Birollerna är inte mycket att tala, detta är nämligen en solklar duett mellan två fantastiska instrument, men den annars så roliga Claes Månssons roll som skitstövel är värd en rad. Det är alltid roligt att se lite brott mot ens konventioner.

Nutley själv är också värd beröm. Det känns skönt att han vågar lita på sin gamla känsla av att fånga det där typiska svenska. Framför allt utelivet för personer över 35 fångar han med suverän balans mellan humor och tragik. Det är säkert många i biopubliken som kommer att rysa eller gömma ansiktet i händerna för igenkänningsfaktorn är hög. Men skildringen är alltid full av kärlek och mänsklighet. Man känner verkligen med dessa kvinnor och man skrattar med dem, inte åt dem. Och skrattar gör man mycket. Detta är Nutleys roligaste film på mycket länge. Samtidigt så är det också hans mest verklighetstrogna på flera år. Vem satt inte och undrade vad fan alla självupptagna skådisar babblade om i ”Gossip” eller undrade var logiken låg när en galen kvinna sprängde Stockholm sönder och samman i ”Sprängaren”.

Till det negativa hör filmens sista tredjedel som känns en aning krystad och såpaliknande. Och Jill Johnsons cameoroll som sig själv försöker vi redan glömma. Detta gör att ”Heartbreak Hotel” också är några nivåer sämre än Nutleys allra bästa, men sammantaget är det ett positivt besked ifrån en engelsman som har en imponerande förmåga att fånga svenskar på bioduken. Och missa inte den fantastiska bloopern innan eftertexterna där Helena Bergström levererar den kanske roligaste repliken i svensk film detta millennium. Att plocka svamp kommer aldrig vara samma sak igen.