Heartstone 2016

Det är inget märkvärdigt med historien egentligen och temat förbjuden kärlek har återgivits i de flesta former redan innan. Dock är detta drama av regissören och manusförfattaren Guðmundur Arnar Guðmundsson bättre i detaljerna än mången annan film i genren och framförallt känns den otroligt mycket hela vägen.

”Heartstone” handlar i huvudsak om två vänner, tonåringarna Thor och Christian, som bor i enslig by på Island. De är unga och nyfikna på vad livet framför dem har att erbjuda och samtidigt redo att lämna det gamla bakom sig. När sommaren kommer blir Thor intresserad av Beth, medan Christian känner sig förvirrad av sina varma känslor gentemot bästa kompisen Thor. Men i en by som den killarna med sina familjer bor i skulle han aldrig kunna erkänna det.

Det finns ett berörande queerdrama i centrum av detta och filmen vann också ett queerlejon i pris på filmfestivalen i Venedig förra året. Det handlar som sagt om vänskap, kärlek och andra ting som är viktiga i livet när man är ung, men ännu mer är detta en film om att helt enkelt försöka hitta sig själv och sin plats i livet och i tillvaron i ett samhälle som skyr allt som är annorlunda.

Förutom de fantastiska prestationerna som de två huvudpersonerna Baldur Einarsson och Blaer Hinriksson bjuder oss på, får vi se många andra begåvningar ta plats i detta. De flesta av de övriga har kanske inte direkt några bärande funktioner, men fyller ut och berättar ändå väl sin del av helheten. De båda pojkarna kommer från familjer med många interna konflikter som också de skildras på ett ärligt och gripande sätt. Framförallt blir jag väldigt glad över att, även om detta främst handlar om grabbar, så känns till exempel Thors båda systrar och frånskilda mamma som starka kvinnliga bifigurer vid sidan av.

”Heartstone” är en film som måste ses för att upplevas. Detta är ett på ytan enkelt drama som nästan obemärkt rycker tag i sin åskådare och släpper oss inte, ens när det är slut. Filmen borrar sig in och verkligen känns i både hjärta och hela vägen uti fingerspetsarna, bokstavligen det senare då kamerans ingående lins på fingrar som rör vid, på eller längs med något får det att närmast rycka i ens egna. 


På de dryga två timmarna händer egentligen inte så mycket, men samtidigt sker oändligt, såsom det är medan livet pågår. Den stundvis storslagna musiken och det vackra karga landskapet i bakgrunden ackompanjerar perfekt denna uppriktiga, fina och innerliga historia som jag varmt rekommenderar. 


 

Om ni bara ska lyssna till ett råd av mig i sommar, se då till att höra detta: Se den här filmen!