Heaven Adores You 2015

Första gången jag hörde talas om Elliott Smith var långt efter hans död. Jag minns inte exakt i vilket sammanhang det var, men jag minns att en vän berättade utvsvävande, med gestikulerande händer, om den här mannen jag då inte hade hört om tidigare. Det var märkligt hur engagerad han var i den sorgsna låtskrivaren som för mig inte ens var ett namn. Men efter den här dokumentären om hans liv så förstår jag.

Några år senare, i nutid, släpps dokumentären om hans liv. Det är en ganska generell dokumentär som inte avancerar nämnvärt i konsten att göra film om en musiker. Man får se intervjuer med vänner och gamla kollegor till musikern, och man får se arkivbilder från intervjuer, och lyssna på äldre inspelningar av diverse radioprogram som musikern gästade. Det hela är mycket standard. 

När det kommer till den här typen av filmer, så är det dels berättartekniken, men i min mening ofta objektet som filmen görs om som avgör kvaliteten. I det här fallet är objektet Elliott Smith, en man som skrev sorgsna låtar i ett decennium, innan han beslutade sig för att hugga sig själv i bröstet med en kniv, två gånger. Bokstavligt talat. 

Dokumentären om Elliott Smiths liv tar avstamp i tre perioder och tre städer. Först Duncanville, Texas, där Smith växte upp. Personligen kan jag tycka att barndomskildringar ofta blir lite tråkiga, de är ofta väldigt lika varandra och 20 minuter av en dokumentär man faktiskt klarar sig utan. Men när man vet  att någonting i framtiden, för det där oskyldiga barnet på arkivbilden, kommer gå så fruktansvärt fel, så kan man inte hjälpa att bli lite mer intresserad. 

Den andra perioden är Portland, där Smith började sin musikaliska bana på riktigt. Det var där han startade sina punkband och till slut lämnade punken och banden för att bli en renodlad singer-songwriter. Städerna och deras betydelse skildras visuellt med snygga överblicksbilder på städerna i modern tid, vilket verkligen fungerar som ett sätt att väga upp för bristen på arkivmaterial. 

Som filmentusiast känns det hemskt att det var när Elliot Smith blev som störst efter att ha skrivit låten "Miss Misery" för "Will Hunting", som det började gå utför. Med en Oscarsnominering i fickan och ett uppträdande på Oscars 1998 var det helt plötsligt en timme intervjuer för den folkskygge låtskrivaren att ta sig igenom varje dag. Det här skildras på ett bra sätt med äldre radiointervjuer. 

Den tredje perioden är i New York. Det är här Elliott Smith på riktigt blir en stjärna på indiehimlen. Hans vänner börjar tappa kontakt med honom och han börjar mer och mer falla in i ett missbruk. Här kulminerar dokumentären med flera fina citat från hans vänner, som beskriver hur svårt det var att vara hans vän. En citerar Elliott själv med orden "You don’t hurt the ones you love, you hurt the ones who love you", ett citat som för tittare summerar ganska bra hur Elliott Smith verkade vara som person. Lätt att älska, svår att vara vän med. Lite som den här dokumentären.