Heaven Knows What 2014
Synopsis
En ung heroinmissbrukare i New York blir hopplöst förälskad. Tyvärr älskar hon heroin ännu mer.
Medverkande
Info
Rå realism
"Heaven Knows What" är en gripande skildring av en skrämmande och främmande vardag som samtidigt är nära verklighet för så många. Filmen är mot slutet något enformig, men åskådliggör ändå på ett rättframt sätt personer som vi vanligtvis inte ser och öppnar upp våra ögon för sådant vi egentligen vill blunda för.
Harley är en ung kvinna på drift. Hon går runt och tigger pengar om dagarna för att kunna köpa narkotika till kvällen. Nästa dag börjar allt om igen. Mitt i det redan destruktiva, lever hon i ett passionerat men känslomässigt dränerande förhållande med sin av-och-till pojkvän Ilya.
Filmen är regisserad av bröderna Ben och Joshua Safdie och baseras på boken ”Mad Love in New York City” av Arielle Holmes som också spelar huvudpersonen Harley. Att spela en version av sig själv är så mycket svårare än det kanske låter, men Arielle gör detta fullständigt övertygande och hon har en fantastisk närvaro mitt i allt det dimmiga. Hennes livs kärlek spelas av den avsevärt mer rutinerade Caleb Landry Jones, som passar obehagligt väl in i rollen som en nerdekad knarkare bland alla de andra, faktiska missbrukare som i filmen mer eller mindre spelar eller helt enkelt bara är sig själva.
”Heaven Knows What” är filmad med en rörlig kamera och tagningarna är ofta långa och mycket närgångna. Många extrema närbilder på ansikten och händer, under till exempel ett upprepat förgäves försökande att få in en tråd i ett nålsöga, närmast tvingar åskådaren in i det betraktade. Filmen känns väldigt autentisk och skådespelandet (om det ens kan kallas det) verkar helt improviserat. Flera gånger glömmer jag nästan bort att det är en spelfilm jag ser och tror mig istället småglutta på någons hemska verklighet. Vilket ju detta i och för sig på sätt och vis också är med tanke på att filmen bygger på Arielles egen historia.
Bakgrundsmusiken i början och slutet är både hemsk men också passande. Instrumentellt psykedeliskt, som ledmotiven i skräckfilmerna på 1970-talet. Dessa toner förstärker effektivt de grymma bilderna och stämningen är ångestfylld och flera gånger vill jag inget hellre än att det ska ta slut, trots att jag samtidigt fascineras av men framförallt ömmar för de till synes håglösa spillrorna av resignerade liv som levs utmed trottoarkanterna. För trots det konstanta flödet av diverse dämpande medel kan bakom varje tom blick verkliga känslor och riktiga människor anas.
”Heaven Knows What” är en mycket stark film, men den har ett delvis rätt ostrukturerat berättande och saknar tyvärr ett tydligt driv framåt. Tempot trappar av efter ett tag och det blir väl monotont mot slutet. Dessutom hade jag önskat lite mer bakgrundsinfo om paret som står i centrum, för som det är nu får jag inget större grepp om framförallt honom, varför hennes närmast besatta begär är svår att helhjärtat tro på. Men samtidigt är detta inte direkt en handlingsdriven berättelse, utan snarare bara en belysande inblick i något som vi egentligen inte vill se, men faktiskt bör. Så gör det, se.
Filmen är regisserad av bröderna Ben och Joshua Safdie och baseras på boken ”Mad Love in New York City” av Arielle Holmes som också spelar huvudpersonen Harley. Att spela en version av sig själv är så mycket svårare än det kanske låter, men Arielle gör detta fullständigt övertygande och hon har en fantastisk närvaro mitt i allt det dimmiga. Hennes livs kärlek spelas av den avsevärt mer rutinerade Caleb Landry Jones, som passar obehagligt väl in i rollen som en nerdekad knarkare bland alla de andra, faktiska missbrukare som i filmen mer eller mindre spelar eller helt enkelt bara är sig själva.
”Heaven Knows What” är filmad med en rörlig kamera och tagningarna är ofta långa och mycket närgångna. Många extrema närbilder på ansikten och händer, under till exempel ett upprepat förgäves försökande att få in en tråd i ett nålsöga, närmast tvingar åskådaren in i det betraktade. Filmen känns väldigt autentisk och skådespelandet (om det ens kan kallas det) verkar helt improviserat. Flera gånger glömmer jag nästan bort att det är en spelfilm jag ser och tror mig istället småglutta på någons hemska verklighet. Vilket ju detta i och för sig på sätt och vis också är med tanke på att filmen bygger på Arielles egen historia.
Bakgrundsmusiken i början och slutet är både hemsk men också passande. Instrumentellt psykedeliskt, som ledmotiven i skräckfilmerna på 1970-talet. Dessa toner förstärker effektivt de grymma bilderna och stämningen är ångestfylld och flera gånger vill jag inget hellre än att det ska ta slut, trots att jag samtidigt fascineras av men framförallt ömmar för de till synes håglösa spillrorna av resignerade liv som levs utmed trottoarkanterna. För trots det konstanta flödet av diverse dämpande medel kan bakom varje tom blick verkliga känslor och riktiga människor anas.
”Heaven Knows What” är en mycket stark film, men den har ett delvis rätt ostrukturerat berättande och saknar tyvärr ett tydligt driv framåt. Tempot trappar av efter ett tag och det blir väl monotont mot slutet. Dessutom hade jag önskat lite mer bakgrundsinfo om paret som står i centrum, för som det är nu får jag inget större grepp om framförallt honom, varför hennes närmast besatta begär är svår att helhjärtat tro på. Men samtidigt är detta inte direkt en handlingsdriven berättelse, utan snarare bara en belysande inblick i något som vi egentligen inte vill se, men faktiskt bör. Så gör det, se.
| 30 augusti 2014 19:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Heaven Knows What
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu