Hell Fest 2018

Som liten var det läskigaste man kunde tänka sig att gå i Spökhuset på Gröna Lund. Som vuxen är det att se människor bli brutalt mördade på film. Tiderna förändras. Just slashergenrens filmer gick från att skrämmas till att uppfinna diverse metoder att slakta snygga ungdomar på. Den här spökhusskräckisen hamnar någonstans emellan men har en perfekt miljö till godo – ett helt tivoli med skräcktema.

Det är just det titeljippot unga Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner går på under en festlig Halloween. Dessvärre lurar en maskerad mördare i krokarna och har snart siktet inställt på våra lyckligt ovetande ungdomar. Natalie börjar ana att något inte står rätt till men på ett ställe där allt och alla är gjorda för att skrämmas är det svårt att veta vad som är verkligt och inte.

Efter att genren ironiserades sönder i ”Scream”-filmerna så är det svårt att ta den här typen av filmen på allvar med tanke på att den bygger på en rad standardregler. Den pryda hjältinnan, hennes festglada kompis, högljudda sportnördar, karaktärer som delar på sig och springer åt fel håll, och så vidare. Vi har sett det förut och det är lika dumdristigt som imponerande med filmskapare som utmanar sig själva att finna något nytt i denna kategori.

Lyckligtvis har regissören Gregory Plotkin (”Paranormal Activity: The Ghost Dimension”) sett tillräckligt med glada 80-talsslashers för att leverera en njutfull homage snarare än en tröttsam upprepning. Det är dessutom en läcker film som utnyttjar den välvalda miljön på ett utmärkt sätt och det märks att han är en erfaren klippare (detta är hans andra film som regissör).

Med det sagt är det knappast något mästerverk. Manuset bjuder inte på några egentliga överraskningar och blodtörstiga skräckfans lär bli besvikna över en del inspirationslösa mordscener. Här finns också några olyckliga val, som att förstöra inledningen med distraherande förtexter eller att avrätta några visserligen irriterande karaktärer som hastigast i en lite klumpig andra akt.

Å andra sidan är det knappast något mästerverk man väntar sig och som en opretentiös popcornrysare är den fullkomlig duglig. Det är en kärleksfull, ofta spännande hyllning till ”Alla helgons blodiga natt” och dess likar där man precis som i John Carpenters klassiker använder sig av en otäck, maskerad stalker i mask som dyker upp när man minst anar det – och ingen kommer tro dig eftersom alla bär läskiga masker. Mockumentären ”The Houses That October Built” var ett mer obehagligt besök i liknande miljö men ”Hell Fest” är ett klart häftigare ställe.