Hellraiser 2022

I en tid där alla våra klassiska skräckfilmsikoner ska rebootas är det knappast någon överraskning att Pinhead och hans kusliga cenobiter är de senaste i raden att återupplivas. Men tack och lov är det inte den låga DVD-nivå vi vant oss vid efter de senaste femtioelva uppföljarna.

 

Liksom de flesta skräckfilmsfranchises med ursprung i 1970- eller 80-talet så har ”Hellraiser”-serien upplevt en tragisk nedgång i kvalité. Originalfilmen från 1987 var skräckmästaren Clive Barkers imponerande regidebut baserad på hans egen roman ”The Hellbound Heart”. Tvåan var en direkt uppföljare som återförenade både karaktärer och storyelement. Men sedan spårade det ur med en rad direkt-på-video-filmer där enbart den ikoniske Pinhead (Doug Bradley) var en gemensam faktor.

 

Nu är tiden alltså inne för en så kallad reboot, som varken är en riktig remake eller uppföljare. Barker är dock betryggande med som producent och regin har landat i händerna på lovande David Bruckner (”The Ritual”, ”The Night House”). Ribban är redan lagd på högre nivå och med tanke på att detta projekt startade redan som en remake av Barker själv 2006 (!) så är det fint att se hur sevärt resultatet faktiskt är.

 

Hjältinnan denna gång är Riley (Odessa A’zion, ”Supercool”), en missbrukare som kämpar med att bli nykter. Tack vare Rileys kriminella pojkvän (Drew Starkey, ”Love, Simon”, ”The Hate U Give”) får hon filmseriens ökända pusselkub i sin ägo och snart sprutar blodet medan Riley försöker klura ut hur hon ska stoppa eländet.

 

Det är en reboot som tacksamt nog återgår till sina rötter med sin utvecklade mytologi kring cenobiterna, helvetet och det mystiska väsen som styr över det. Pinhead - här kallad ”the Priest” - är närvarande och fans oro att ”Sense8”-stjärnan Jamie Clayton inte skulle klara av att ärva Bradleys ikoniska fackla kan vara lugna. Clayton är skrämmande förförisk men ger även Pinhead sin egna, personliga om än subtila stil.

 

Cenobiterna är precis så äckliga men estetiskt vackra som vi hoppats. Här finns blod och våld i fin kombination med poetisk filosofi om sensationella känslor och upplevelser. Hjältarna är sympatiska och speciellt stjärnskottet A’zion ger kött och blod (ursäkta ordvitsen) till karaktärerna. Här finns även en mänsklig skurk (Goran Višnjić), en miljonär som representerar girighet och utger ett intressant perspektiv i förhållande till cenobiterna - är han värre än skräckfigurerna från helvetet?

 

Det är en stabil rysare som lär tilltala och underhålla fans av såväl genren som filmserien. Levererar det samma effektiva slag av förtjusande chock och skräck som originalet? Knappast. Det där lilla extra, som även återfinns i Barker-filmer som ”Nightbreed” och ”Candyman”, saknas här. Förutom en lite väl generös speltid och några tveksamma CGI-effekter finns egentligen inte mycket att klaga på. Men en modern ”Hellraiser” kommer troligen alltid blekna i jämförelse med Barkers 80-talsoriginal även om detta troligen är det värdigaste och mest sevärda försöket hittills.