Hemma 2013

På grund av landets fördelaktiga skattelättnader är "Hemma" till stora delar filmad på Island. Valet av inspelningsplats har haft en positiv inverkan också på filmens estetik och allmänna atmosfär, eftersom de vindpinade kåkarna i vad som ska föreställa vara en svensk småstad inte riktigt känns svenska utan har en sorts tidlös prägel som gynnar den lätt vemodiga tonen.

Hit anländer tjugosjuåriga Lou efter att hon fått veta att hennes mormor nyss har blivit änka. Lous mamma har på grund av en svår konflikt med sina föräldrar låtit dottern leva de senaste tjugo åren i förvissningen om att mormor och morfar är döda, fast det i själva verket bara var häromdagen som den senare trillade av pinn. 

Till saken hör att Lou är en mycket intelligent men socialt handikappad ensamvarg som varken tycker om eller förstår andra människor. Diagnosen Aspergers syndrom förblir outtalad filmen igenom, antagligen eftersom "Hemma" vill allt annat än att reducera människor till kliniska tillstånd eller facktermer, utan istället berätta om hur den aparta individen hittar det rätta, kärleksfulla sammanhanget. 

På den linjen överkompenserar Lous mormor sitt chocktillstånd genom att mer eller mindre adoptera en mobbad tioåring för med ett engagemang som gränsar till mani försöka hjälpa honom att klura ut vad han är bra på. Men när ska sorgen bli verklig för henne...? Simon J. Bergers charmiga men håglösa pianist har i sin tur som den ende i sin åldersgrupp blivit kvar i byn. När han inte spelar piano på Stadshotellet eller uppvaktar Lou på ett anspråkslöst och bedårande sätt står han i en gemytligt rörig bokhandel. Javisst - en bokhandel.

Bordet är med andra ord dukat för en resa där varje enskild karaktär i denna udda men älskvärda kvartett ska komma tillrätta med sina problem och hitta hem, i filosofisk mening. Det hade lätt kunnat bli både olidligt förutsägbart och sockersött. Ändå klarar långfilmsdebuterande Maximilan Hult (regi och manus) tillsammans med skådespelarna överlag av balansakten mellan melankoli, värme och humor på ett sätt som gör att "Hemma" är svår att värja sig emot. Den söker knappast en tonårig publik men gör otvivelaktigt skäl för beskrivningen "romantiskt drama".

Ska någon enskild aktör lyftas fram så lyckas Simon J. Berger ladda sin light-kuf med så mycket charm att det är lätt att bortse ifrån det faktum att karaktären är skriven i princip helt utan svärta.

Det är däremot de inledande scenerna där Lou undviker sina arbetskompisar i lunchrummet och inte klarar av att dela hiss med andra människor, så pass att man tror man ska få se ett seriöst drama om social fobi och personlighetsstörning. Men en sådan film skulle aldrig på riktigt föreslå att lösningen på sådana problem är flytta ut på landet och träffa "färgstarka" karaktärer.

Och nu handlar det ju om ett romantiskt drama.