Herbie: Fulltankad 2005

Den första biofilmen om den vita folkvagnsbubblan med nummer 53 på motorhuven gjordes i slutet av 60-talet, och följdes ganska snart av tre uppföljare. Sen dess har det, med undantag av en TV-serie från 1982 och någon enstaka repris (på matinétid), varit helt tyst om denna lilla bil. Men efter lite drygt två decennier insåg man i Hollywood att här fanns ett lysande tillfälle till att tjäna pengar, man var bara tvungen att damma av det gamla konceptet och fräscha upp det lite (detta är absolut inte cyniskt menat från min sida, att göra ekonomiska vinster på kultur är inte fel och så länge som resultatet är bra spelar det ju ingen roll, nästan, vad som drivit filmmakarna). Den femte biofilmen, ”Herbie: Fulltankad” visar att den är medveten om sina föregångare, genom att under förtexterna låta publiken se klipp från föregående filmer.

Efter ett långt liv som framgångsrik kapplöpningsbil, hamnar Herbie av oklar anledning på den plats där alla bilar hamnar förr eller senare, skroten. Samtidigt slutar Maggie Peyton (Lindsay Lohan) skolan, och i examenspresent får hon en bil av sin far. Men då hennes pappa (Michael Keaton) har ont om pengar (dock endast för tillfället som han själv uttrycker det), blir det inte något fordon direkt från fabriken utan Maggie hänvisas till skroten där hon får välja ut sin drömbil. Herbie som är förtvivlad över sin nya situation ser en chans till räddning och gör allt (en bil kan) för att Maggie skall lägga märke till honom. Sekunder innan han blir till plåt upptäcker Maggie honom och tar med sig Herbie därifrån, eller rättare sagt, det är Herbie som tar med sig Maggie och visar tydligt att han är en bil med stark egen vilja om vart färden skall gå. Efter några missförstånd börjar de båda snart förstå sig bra på varandra och den lilla bilen visar att han inte förlorat något av sin kraft och snabbhet under de år som han stått bortglömd. Vilket är mycket lämpligt med tanke på att Maggie kommer från en välkänd racerföraresläkt och delar detta intresse.

Komedi är (tillsammans med skräck) en genre i vilken det skapas mycket lite bra film, procentuellt sett. Då de flesta komedier försöker, fruktlöst, vara smarta, originella och (eller snarare eller) samhällskritiska (varför kan de inte bara vara roliga?) är jag ganska skeptiskt inställd gentemot allt på bioduken som lovar att få mig att skratta. Därför blev ”Herbie” en trevlig överraskning och ett utmärkt exempel på att det inte behöver vara särskilt komplicerat att göra en rolig film (den är faktiskt en av de mest skrattframkallande komedierna som jag sett på ett bra tag), det räcker med att visa hur en bil beter sig när den får bestämma och hur dess omgivning reagerar på detta.

Och lättnaden över att, för en gångs skull, få se en rolig komedi, medförde att jag inte blev särskilt upprörd över att handlingen är mycket förutsägbar, skurken (Matt Dillon) stereotypt tecknad (då han är allmänt och ständigt elak, går han klädd i svart och kör en svart bil) och att de snälla karaktärerna spatserar omkring omgivna av tandkrämens utlovade färg, syndfria (om någon av dem råkar begå en handling som inte är helt trevlig, ångrar förövaren sig inom kort, gottgör sitt misstag och ordningen är återställd). Eller så är det just därför som ”Herbie” är rolig, för när vi ser filmen slipper vi oroa oss över hur det skall sluta och har ingen anledning till att vare sig engagera oss i karaktärerna eller irritera oss över skämtens nivå. Det enda vi behöver göra är att luta oss tillbaka och njuta av det vi ser utan att anstränga våra hjärnceller. Vilket är skönt emellanåt.

Sen är det klart att man kan vara cynisk om man så önskar och påstå att filmen saknar den charm (eller något liknande) som de tidigare filmerna haft. Något som jag personligen har lite svårt att förstå då det naturligtvis måste finnas vissa skillnader mellan filmer som producerats med två till tre decenniers mellanrum och vilken årgång som besitter mest charm bestäms ju till stor del av hur gammal man själv är. Men oavsett vilket, kan det inte förnekas, att om man lyckas få vuxna människor att skratta åt och acceptera en levande folkbubbla, har man gjort en komedi som ligger långt över genomsnittet.