Here 2024

Jag tror precis att jag sett årets konstigaste film. Inte dålig, bara en märklig blandning av genrer som förlitar sig alldeles för mycket på onödig och meningslös CGI. Introt känns som det aldrig tar slut tills man inser att det inte bara är introduktionen man tittar på längre, utan själva filmen. För den har inte någon egentlig handling.

 

“Here” är baserad på en hyllad grafisk roman av Richard McGuire. Utan att ha läst den gissar jag att vad som funkar i serieformat kanske inte låter sig överföras till andra medier så lätt, särskilt som det är huset eller platsen som står i centrum här medan människorna kommer och går.

 

Grafiska rutor för oss in och ut mellan scener i olika epoker från dinosauriernas tid, till fridsamma indianer, guldgrävare, och soldater i amerikanska inbördeskriget. När ett hus byggs på platsen år 1900 flyttar ett par in där mannen är hobbypilot, en nymodighet som gör frun skräckslagen, särskilt när han tar med deras enda barn upp i luften.

 

Mannen i nästa familj som flyttar in uppfinner La-Z-Boy, och det är vid samma tidpunkt som TV-apparaterna intar hemmen, vilket gör dem rika. Vid Andra världskrigets slut köper paret Young huset för $3400, alldeles för dyrt men de slår till då de väntar barn. Familjen Young blir kvar i huset i många decennier, och likaså sonen Richard (Tom Hanks) och hans fru Margaret (Robin Wright). Äntligen får vi chansen att lära känna rollfigurerna en smula, till skillnad från de övriga som alltför snabbt flimrar förbi utan tid nog för att skapa intresse.

 

Våga vinn heter det ju, och stora verk tar stora risker. I princip hela filmen är komponerad ur en enda kameravinkel - husets vardagsrum med skiftande interiörer och personer genom epokerna. Ett djärvt berättargrepp som funkar sisådär… Dessutom förlitar sig filmen alldeles för mycket på teknologi. CGI har använts för att föryngra skådisarna och visst är det kul att se Hanks och Wright som tonåringar, men analogt berättande med andra som spelar dem som unga hade dugit det med - det är ju trots allt berättelsen i sig som berör (om det nu funnits någon…).

 

Digitaliseringen är fint gjord men inte helt övertygande - Hanks rör sig som en äldre man i en ung kropp. Faktum är att det är de digitala inslagen som gör att filmen känns som den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på. Den vackra urtidsskogen med dinosaurier till exempel, blommor som växer upp och slår ut, en kolibri som dyker upp i nutid över staden och ger berättelsen en sagokvalité som en julfilm, särskilt när stråkmusiken slås på.

 

Här finns en stor dos nostalgi och en ännu större dos sentimentalitet mellan de olika nedslagen i historien. Huset mittemot besöks av Benjamin Franklin som uppfann elektriciteten får vi veta. Nutidshembiträdet tar av sig masken och upptäcker att hon tappat luktsinnet. Den afro-amerikanska familjen som bor sist i huset upplyser sonen om hur man gör när man blir stoppad av polis; inga snabba rörelser, visa händerna, var tacksam att polisen fått sitt morgonkaffe och är på gott humör när du kör därifrån.

 

Är det meningen att historiereferenserna ska upplysa de små eller få oss att nicka igenkännande? Vem är filmen ämnad för? Målgruppen känns luddig.

 

När en tungviktare som Robert Zemeckis regisserar är förväntningarna skyhöga. Han har gått till historien med filmer som “Forrest Gump”, “Vem satte dit Roger Rabbit”, och “Tillbaka till framtiden” men känns här som en pojke som fått sin första iPhone och måste pröva alla funktioner. Manuset är skrivet av Eric Roth, också han ett tungt namn med filmer som “Forrest Gump”, “Killers of the Flower Moon”, “Dune”, och “A Star is Born” bakom sig.

 

Här återförenas de med “Forrest Gump”-stjärnorna Hanks och Wright, och de är just deras scener som slutligen berör och engagerar. Eller kanske är det för att när man slutat vänta på att någonting ska hända, infinner sig istället en kontemplativ känsla av tidens gång, vilket torde vara filmens egentliga mening. Barn föds och äldre dör. Forna generationers män som ensamma får dra den finansiella bördan. Nya tider för kvinnorna gör husets trygga vrå till en barriär. Den statiska kameran blir som en fluga på väggen, som fångar upp ögonblick i familjernas liv; kärlek, skratt, sorg, och livet självt.

 

“Here” har många fina moment, och är en film jag väldigt gärna vill tycka om och prisa högt, inte minst för de chanser filmen tar. Chanser som dock inte riktigt fungerar, och som jag nog tycker den här kalibern av filmmakare borde kunnat styra upp bättre. Filmen är vacker och bitvis riktigt underhållande, men som helhet når den inte hela vägen fram.