Hereditary 2018

Ari Aster (lägg namnet på minnet) har både skrivit och regisserat filmen som faktiskt är hans första. Det är ett ambitiöst och genomtänkt hantverk på alla plan och lämnar inte något åt slumpen. Manuset är välskrivet och karaktärsskildringarna nyanserade, medan fotot liksom musiken knyter samman säcken på ett snyggt och ytterst proffsigt sätt.

Första kameraåkningen sätter ribban. Kameran filmar stilla ut genom ett fönster, tar oss därefter in igen, i ett enda svep, för att sedan långsamt zooma in och fokusera på ett dockhus på ett bord. Kameran rör sig långsamt närmare, hela vägen in i ett av sovrummen i miniatyrhuset. När vi väl är därinne vaknar en av karaktärerna medan en annan kliver in och filmen börjar.

Det är morgon. Mormor har dött och det är dags för begravning. Hennes vuxna dotter Annie med familj är de närmast sörjande. Livet fortsätter sedan sin stilla gång, men snart börjar oförklarliga saker hända och gamla familjehemligheter nystas upp. Vem var mormor egentligen och vad är det för ondskefullt och onaturligt som plötsligt spökar i deras hem och sinnen?

Detta är ett sällsamt obehagligt drama om skuld, skam och trauma och om moderskapets krav och förväntningar. Men ännu mer är det här en riktigt ryslig film som någonstans handlar om den klassiska kampen mellan gott och ont, liv och död. Det börjar lågmält, meditativt närmast med den tidigare nämnda kameraåkningen och fortsätter så ett tag, för att sedan gasa på, i en aldrig sinande fart.



”Hereditary” skrämmer mig verkligen in i märgen. Jag hoppar egentligen aldrig bokstavligen till som jag brukar av skräckisar, men desto oftare skuttar mitt hjärta omkring i kroppen medan pulsen är i fullständigt olag. Det gör nästan ont i mig och jag vill instinktivt fly, men sitter som paralyserad och kan inte ta mig någonstans.

Detta är psykologisk skräck av bästa slag. Stämningen är så tryckt och skrämmande att man hela tiden förväntar sig att något hemskt ska hända och det gör det också. Det är en nonstop mardrömsresa, utan många pauser till återhämtning. Det är inte så grafiskt och blod skvätter endast marginellt, men Aster vet vad vi går igång på och låter närbilder tala när vi är som minst förberedda.

Fotot är verkligen makalöst! Från första bildrutan till sista. Filmaren Pawel Pogorzelski använder sig ofta av onaturliga, men synnerligen effektiva kameravinklar och ett dovt ljus som tillsammans med den hypnotiskt entoniga musiken skapar ruggig stämning som får nackhåren att resa sig.

En fantastisk rollista ledd av Toni Collette är kryddan på en redan välsmakande kompott. Collette är magnifik och övertygar i precis alla situationer och känsloyttringar. Samtliga strängar spelar hon otroligt väl och det är inte några enkla toner denna historia är byggd av. Hennes ansikte förvrids om vartannat av sorg, ångest, skam och rädsla och jag upplever allt med henne. Det är starkt och stundvis så jobbigt att jag vill grina ut min egen vånda. 
Även Milly Shapiro som hennes 13-åriga dotter Charlie är otäckt bra i sin kusligt frånvarande blick och knepiga ticks som får håren på mina armar att resa sig långt efter att jag lämnat salongen. Också Alex Wolff som spelar sonen Peter och Gabriel Byrne som Annies make gör väl ifrån sig, trots att den sistnämnda möjligen är väl torr i jämförelse med de andra. 


”Hereditary” är på vissa sätt en gammeldags rysare som påminner mellan raderna om både ”Rosemarys baby” och ”Exorcisten”. Samtidigt är den en modern och nytänkande ”hushållsskräckis” i samma anda som ”The Babadook”.


Detta är en skräckfilm som tar sina åskådare på allvar. Inga enkla lösningar eller jump-scares levereras för att få oss snabbt engagerade, för engagerade blir vi ändå. Den intelligenta känsloterror vi utsätts för är av värsta bästa sort, och som den adrenalinknarkande småbarnsmorsan jag är, kommer jag leende sova dåligt i veckor som kommer. 


 


Se denna. Om du vågar.