Herself 2020

Phyllida Lloyd, regissören bakom ”Mamma Mia” (2008) och ”Järnladyn” (2011), är tillbaka efter många år med dramat ”Herself”. Detta är också en historia som i huvudsak kretsar kring starka kvinnor, men i en helt annan kontext än de tidigare nämnda. ”Herself” är en enkel film om komplicerade och tunga ämnen, utan att vara ett dugg tung att titta på. Det finns absolut scener som är slag-i-magen jobbiga och ångestladdade, medan ännu fler orsakar snarare en känsla av spirande möjligheter och framtidstro.

 

Filmen utspelas på Irland och handlar om tvåbarnsmamman Sandra. Efter år av misshandel lyckas hon till sist, efter mycket smärta och stor dramatik, lämna sin plågoande till man. På grund av bostadsbrist och ekonomiska svårigheter, måste hon och barnen bo på ett sunkigt hotell som bekostas av staten. Sandra sliter på flera jobb och tvingas fortsatt utstå terror från sitt ex. Hon ger dock inte upp drömmen om ett eget hem, för sig och sin amputerade lilla familj.

 

”Ett hem är inte en plats, utan människorna du har omkring dig”. Filmen tar raderna i ordspråket och tvinnar de till en röd tråd, och låter den löpa genom alla scener. Sandra har ingen plats, inga väggar eller någon egen dörr att stänga om sig med, men hon har i alla fall människor. Att se hur de går samma, hjälper och stöttar en nedbruten medmänniska är precis så ljuvligt som de låter. Det är också en viktig påminnelse om hur vi även i verkligheten bör sträva efter att bemöta varandra. ”Herself” är en film som i mångt och mycket handlar om andras godhet, om att ställa upp och finnas där. Det är en film om att med andras stöd kunna resa sig upp, borsta av sig dammet och lyfta blicken. Framtiden är ljus, även för en svårt sargad människa med smärta i bagaget. Men det gäller att vi hjälps åt för att rikta lampan dit, åt rätt håll, för att inte gå åt fel.

 

Clare Dunne spelar Sandra med stor empati och hon har en otroligt stark och självklar närvaro. Också den alltid sevärda Harriet Walter, som hennes arbetsgivare och välgörare Peggy, liksom Ruby Rose O’Hara och Molly McCann som Sandras döttrar är väldigt övertygande. Dunne har tillsammans med Malcolm Campbell skrivit manuset, som utan omvägar berättar denna fina, men också gripande historia. Karaktärerna presenteras väl och samtliga situationer broderas ut trovärdigt. Jag tycker ett tag att filmen möjligen är väl simpel, att allt går lite för lätt, men märker samtidigt hur jag helhjärtat dras in i berättelsen och karaktärernas öde. För även om filmen är anspråkslös till ytan, är den mer än väl engagerande under den.

 

Filmen vägrar vältra i misären som historien tar avstamp ifrån, utan väljer istället att kliva bortom den. Den visar upp det som i bästa fall följer i misärens kölvatten, även om inte ens det bästa är särskilt smärtfritt. Men det är ändå där, i hoppet om något annat, nytt och bättre, som hjärtat i filmen finns. Det är också det, som är det på riktigt berörande, och det som dröjer sig kvar när eftertexterna rullat klart.

 

”Herself” kan emellanåt verka en aningen klyschig, men överraskar samtidigt ofta. Den tar andra turer än de förväntade, och lyckas därför hålla uppe åskådarens intresse hela vägen. Det här är en socialrealistisk film om våld i nära relationer, och om dess offer som är flera än bara den slagna. Men ännu mer är detta är en film om överlevnad, och om att skapa en tillvaro och ett nytt hem när det tidigare raserats. Det hemmet behöver inte nödvändigtvis ha väggar, utan handlar mer om ett sammanhang bland trygga människor.