Hide and Seek 2005

Det är ont om nyskapande thrillers, när allt nytt som kommer bara är kopior på gamla filmer. "Hide and Seek" blir inte heller filmen som åter får mig att tro på genren. Dessutom har jag, och flera jag talat med, kunnat gissa filmens stora hemlighet - vem/vad är Charlie? - bara genom trailern, vilket senare visade sig vara helt rätt.

Vem är då Charlie? Charlie är 12-åriga Emilys låtsasvän, som hon skapat efter sin mors död, något som satt djupa spår i den lilla flickan. Hennes far bestämmer sig för att lämna storstaden och flytta ut på landet med dottern, för att kunna börja ett nytt liv och främst få henne till en annan miljö, där hon förhoppningsvis slipper plågas av minenna. Det dröjer inte länge innan mystiska saker börjar hända runt om i huset - hotfulla meddelanden och annat - saker som Emily skyller på Charlie, som kanske inte är så påhittad trots allt...?

Dakota Fanning bär filmen till ära mörk peruk, och lyckas verkligen med att se både plågad ut och lite småond, när det behövs. Jag har inget ont att säga om henne, men undrar ibland - är hon VERKLIGEN den enda 12-åring i USA som kan spela? Det verkar så, när hon utnyttjas till max i allt från rosade filmer som "I am Sam" och "Man on Fire" till crap som "Katten". Snälla Hollywood, ansträng er lite och hitta ett alternativ. Stackaren lär väl snart bli alldeles utbränd, nerknarkad och alkoholiserad för att till slut ta livet av sig. Men innan dess väntar "Världarnas krig", "Charlotte's Web", "Conquistadora"... Det kanske gäller att passa på innan det är för sent, barnskådespelare blir ju sällan något i vuxen ålder. Någon som vet vart Haley Joel Osment tagit vägen?

Robert de Niro är inte heller den som ligger på latsidan, men även han borde bli något mer selektiv i sitt val av filmer. "Godsend" och "Hide and Seek" är bara de senaste exemplen på hans dåliga omdöme.

Men för att tala om filmen för en stund. Vad är felet med "Hide and Seek"? Ja, det är nog mest den där sluttwisten. Det mesta fram tills dess är skickligt uppbyggd spänning, med en ständigt växande mystik och självklart en och annan skrämseleffekt. Har man inte ganska fort lyckats lista ut vart det hela leder så kan man ju njuta så länge det varar. Själv satt jag bara och skrattade åt de små ledtrådar, mestadels missvisande, som presenterades utmed historiens gång. Och speciellt rädd blev man då inte.

Men även om du inte sett trailern, inte vill spekulera i vem eller vad Charlie är i förväg, eller kanske låter hjärncellerna vila under filmens gång, lär nog slutet knappast knocka dig av stolen av chock utan bara göra dig besviken.