Hierro 2010

Under de senaste åren har Spanien seglat upp som något av den mörka filmsagans förlovade land. Del Toros "Pans Labyrint", Bayonas "Barnhemmet" och Balaguerós "REC" är några exempel. Nu är det dags att lägga till ännu ett namn till det sydeuropeiska skräckkabinettet: Gabe Ibáñez och hans debutfilm "Hierro".

Det här är berättelsen om den ensamstående mamman Maria som förlorar sin femårige son på en färjeutflykt till den avlägsna ön Hierro. Myndigheterna står handfallna och det är som om pojken har försvunnit i tomma intet. Förtvivlad tvingas Maria återvända till storstaden för att försöka pussla ihop sitt liv. Så, en dag får ringer polisen från Hierro och meddelar att man hittat en kropp som kan vara hennes son. Kan hon återvända till ön för att identifiera honom? Det här är början på en allt med mardrömslik händelsekedja där Maria förtvivlat försöker nysta upp sanningen bland öns karga natur och bistra invånare.

Det första som måste sägas om "Hierro" är att det är en makalöst vacker film från början till slut. Ibáñez har en bakgrund som specialeffektsmakare och det märks verkligen på det på det visuella planet. Fotot av öns dramatiska natur, det dånande havet och bortglömda gamla bosättningar är filmens överlägset största förtjänst. Därför är det synd att berättelsen och spänningsdelarna inte är i närheten av att hålla samma kvalitet. Framförallt saboteras varje uns av ryslig stämning av det bombastiska Hollywoodklonade soundtracket och en för stor tillit på billiga skrämselförsök som skulle passa bättre i "Scream 5" än i en film med så pass stora ambitioner som den här.

Trots det är "Hierro" en imponerande debut som är värd att se på bio, om inte annat så för att njuta av det fantastiska fotot. Dessutom är Elenya Anaya smått lysande i rollen som Maria och filmens sista akt lyfter till sist berättelsen ur b-filmsträsket som Ibáñez glatt klampat omkring i dessförinnan.