High Flying Bird 2019

Redan i öppningscenen i "High Flying Bird" förstår man precis vilken typ av film som väntar. Efter en ambitiös kameraåkning genom en korridor möter vi Ray Burke (André Holland), en basketagent med ett munläder som kan få vem som helst att göra vad som helst. I en bar högt ovanför New Yorks gator ger han en av sina klienter en välsmord avhyvling över ett misslyckat affärsbeslut och känns så gjuten i sin roll att han förmodligen har varit agent sedan han först lärde sig prata. Orden lämnar hans mun som ammunition från en kulspruta och befinner man sig på den mottagande änden gäller det att hålla så jämna steg som möjligt, annars blir man totalt dominerad. 

 

Ray hamnar dock i lite av ett skruvstäd när omförhandlingar mellan National Baskeball Association (NBA) och National Basketball Players Association (NBPA) leder till en fullskalig lockout (baserat på en verklig händelse år 2011) inom amerikansk basket. Medan de olika organisationerna försöker nå gemensam mark hamnar spelarna i en sorts limbo där de varken får delta i matcher eller "säljas" till nya lag, vilket i sin tur gör att pengaflödet som håller allt flytande totalt stannar upp. Det dröjer inte länge innan Ray inser att hans levebröd står på spel och att han måste lägga i en högre växel för att lösa problemet innan det kväver honom.

 

Den tydligt tickande klockan, de etiska gråzonerna och känslan av att huvudkaraktären manövrerar sig genom en plan som vi i publiken inte riktigt förstår vidden av gör att "High Flying Bird" känns nära besläktad med heistfilmer. Steven Soderbergh är en mästare inom genren och har med exempelvis "Ocean's Eleven" och dess uppföljare kommit att prägla den i modern tid, så det är lätt att förstå hans involvering här. I vanlig ordning skänker han materialet ett halsbrytande högt tempo (filmens 90 minuter känns som en fettsnål timme), ett dynamiskt visuellt språk och livfull energi som bara sprudlar ur varje bildruta.

 

Som alltid är han också sin egen filmfotograf och fortsätter fascinerande nog att filma med en iPhone(!) likt under produktionen av hans förra film "Unsane". Det hade varit lögn att säga att det inte märks tydligt i vissa scener och att jag inte saknar tiden då han använde marknadens vassaste digitala kameror, för nu känns det oundvikligen lite "billigare" än hans snyggaste verk. Med det sagt håller fotot fortfarande inspirerande hög nivå och Soderbergh visar än en gång att kamerans kvalitet bara är en ytterst liten del i det totala filmiska språket. Bara styrkan i skådespelare som karismatiska André Holland, gåtfulla Zazie Beetz och benhårda Bill Duke gör att man snabbt förlåter de visuella skavankerna. Den sistnämnda spelar en luttrad baskettränare med sån ledig briljans att man häpnar och scenerna där han tillrättavisar folk över deras liknelser mellan slaveri och basket är rent guld.

 

Filmens allra största stjärna är dock dramatikern Tarell Alvin McCraney, som efter sitt Oscarsbelönade manus till "Moonlight" här gör en helomvändning. Han går från återhållsamt berättande och sparsam dialog till ett maxat och Aaron Sorkin-doftande manus med så pass hög komplexitet och rapphet i dialogen att det stundtals är svårt att hänga med i svängarna. Trots att själva narrativet är så pass fettsnålt och ekonomiskt lyckas han också med konststycket att ge berättelsen mångfacetterade karaktärer och ett tematiskt djup som är sällan skådat i sportfilmer. 

 

Bennett Millers "Moneyball" är den enda rimliga parallellen jag kan dra, eftersom både Billy Beane och Ray Burke vid en första anblick kan tyckas arbeta för egen vinning. Deras verkliga intentioner är långt mycket mer altruistiska än så dock, då båda drömmer om att förändra sporten de älskar från grunden och vidare upp i hela hierarkin. "We need to put the control back in the hands of those behind the ball, instead of those up in the skybox", menar Ray. Genom honom belyser McCraney de orättvisor och den ekonomiska obalans som finns i basketvärlden på samma sätt som i den basebollvärld som skildras i "Moneyball". Filmen dyker sedan ännu djupare kring hur svarta atleter används som handelsvaror i ett byråkratiskt spel som styrs av rika vita seniorer i flotta skyskrapor. Sammantaget blir det en välriktad käftsmäll som lär träffa NBA rakt på käken. 

 

Även om "High Flying Bird" i stort sett är en basketfilm helt utan basket så känns det stundtals som att det finns en vägg mellan mig, som är totalt ointresserad av basket och sport i allmänhet, och storyn. Vissa bitar som rör de mer intrikata delarna i det ekonomiska systemet inom sporten förstår jag mig helt ärligt inte på, vilket gör att jag hamnar utanför i kylan. Soderbergh väljer också att klippa in svartvita intervjuscener med verkliga basketspelare flera gånger under speltiden, ett grepp som jag tycker är helt överflödigt och inte riktigt fungerar på det sätt som jag tror att han önskade. 

 

Det finns med andra ord en del negativa sidor här också men de reduceras till småpotatis sett till den lika skamlöst underhållande som tänkvärda helhet filmen faktiskt är. Den fick en hopplös "sportfob" (SAOL nästa!) som mig att bli upprörd, engagerad och intresserad av en bollsport, vilket är lite av ett mirakel. Jag kan därför knappt ens föreställa mig vilken fullträff den här filmen måste bli för sportälskare.