High-Rise 2015

Den senaste filmatiseringen av en J. G. Ballard-roman utspelar sig i en dystopisk framtidsvision förlagd till 1975, årtalet då boken skrevs. Dr Robert Laing (Tom Hiddleston) flyttar in i en lyxig skyskrapa på 40 våningar, byggd med alla de senaste bekvämligheterna, som gym, pool och matbutik. Skrapan är som en egen värld och förutom att gå till jobbet finns ingen direkt anledning att nånsin lämna byggnaden verkar det som. 

Istället blir de boende ovanligt involverade i varandras liv, och snart skapas en rangordning efter status. De som bor på de lägre våningsplanen är barnfamiljer med sämre ekonomi och när elen slutar fungera mellan våning 1-12 blir de förbannade på de rika som bor högre upp och som inte verkar ta deras problem på allvar. Lekfulla protester – som när ett barnkalas invaderar poolområdet där en finare socitetstillställning pågår – leder snart till en riktig hotfull stämning med våldsamma lynchmobber som drar runt i byggnadens korridorer. 

Laing som bor mittemellan, på våning 25, försöker först hålla sig väl med alla eftersom han finner sympati hos olika parter – vare sig det är gravida hemmafrun Helen (Elisabeth Moss från ”Mad Men”), sexiga ensamstående mamman Charlotte (Sienna Miller) som bor i lägenheten ovanpå hans, eller högsta hönset, Mr Royal (Jeremy Irons), arkitekten som ritat huset och som bor i sin egna oas allra högst upp. 

I och med att kalabaliken eskalerar, med självmord, dödade hundar, våldtäkt och total förstörelse som påföljd, blir det omöjligt för Laing att inte påverkas, trots att han helst av allt vill lämnas ifred och få måla om sin lägenhet i den perfekta nyansen av grått. 

Ballard är för filmfans mest känd som författare till boken bakom ”Crash” – och då pratar vi alltså om den obskyra filmen från 1996 om en grupp bilkrasch-skadade personer som lever i sin egna undre värld där intresset för olyckor inte bara är accepterad utan något att upphetsas av (och inte Oscarsvinnaren med Sandra Bullock och Don Cheadle från 2004). 

Författaren har en fascination för att illustrera världar som är bortom räddning, där allt håller på att falla sönder. ”High-Rise” är inget undantag, men jämför man med ”Crash” finns en genomgående humor som lättar upp det underliggande allvaret. I botten finns dock en samhällskritik där folk från olika klass håller ihop i vått och torrt med motsättningar till följd. 

Stilistiskt är filmen briljant. Framför allt är det fascinerande hur set-design, kostym och rekvisita kan ge en bild av 70-talet med dess betongkolosser och sexpartyn, samtidigt som den känns futuristisk. Det var precis så som Ballard skrev boken år 1975 men att lyckas illustrera det långt in på 2000-talet är det inte många filmskapare som skulle klarat av. Att regissören Ben Wheatley (”Sightseers”) liksom Ballard är britt är antagligen en anledning till att det fungerar så bra. 

Förutom det visuella måste även musiken omnämnas. Framför allt de två cover-versionerna av ABBA:s "S.O.S." är lika delar geniala som de är varandras motsatser. 

Satiren är det som driver filmen, men den är också en svaghet eftersom det inte direkt finns några karaktärer att sympatisera med – till slut blir de alla lika galna. Ett exempel är Helens make och småbarnspappan Wilder (Luke Evans – ”Furious 7”). Samtidigt som han är den som leder arbetarklassens uppror är han också en av de värsta förrövarna, våldsbenägen med ett rasande temperament och en total avsaknad av respekt för sin höggravida fru. 

Slutresultatet är en film som är mer absurd än direkt rolig, mer snygg och smart än engagerande. ”High-Rise” kommer helt klart att hitta sin publik, och för hängivna fans kan det bli en kultrulle – en fyndig kommentar på människans småaktighet. Att den skulle tilltala den stora massan som normalt skulle lockas av namn som Hiddleston, Miller och Irons är dock inte särskilt troligt.