Highlander 1986

“There can only be one” vrålar de odödliga rollfigurerna innan de halshugger varandra i “Highlander”. Ironiskt nog kom en rad filmer till samt två TV-serier vilket med tanke på filmens avslutning kanske inte var planen. Men oavsett så är första filmen från 1986 ett sådant häpnadsväckande kultfenomen att man inte kan annat än hänföras. Sällan har en film varit så 80-talstypisk att den nästan liknar en parodi. Men nej nej, detta är blodigt allvar. Eller?

 

Först och främst har vi huvudrollsinnehavaren Christopher Lambert, som precis blivit känd för “Greystoke” och Luc Bessons “Subway” där hans stiliga nuna och intensiva blick kom till sin rätt. När han fick rollen som skotska antikhandlaren Connor MacLeod (ja, ni läste rätt) så kunde han inte prata engelska vilket… hörs. Med sina styltiga försök att leverera repliker liknar han ofta en yngre Tommy Wiseau, speciellt i sina oftast omotiverade skrattanfall. Men även om det är en skådespelarinsats som lämnar en del att önska så ska Lambert - som tar i från tårna - ha beröm för dedikation.

 

Någon annan som satsar allt han har är regissören Russell Mulcahy. Efter oräkneliga musikvideos för alla från AC/DC till Elton John så följde australiensaren upp sin filmdebut “Razorback” (en skräckfilm om ett blodtörstigt vildsvin) med det här påkostade, högljudda actionäventyret. Att Mulcahy är en veteran av musikvideos är det ingen tvekan om. Det är snabba klipp, rockmusik (Queens soundtrack!), pampiga fight-scener, blixtrar, dunder, rökeffekter, ja allt du kan be om i en 80-talsrulle.

 

Är det bra? Nja. Underhållande? Absolut. Här är det full rulle från start till slut. Redan i inledningen tar det enbart någon minut innan vår hjälte har sin första av många svärdstrider mot en skurk i ett garage med stunts och ljudeffekter som tagna ur en Bond-film från 1960-talet. Allt för att i finalen knyta ihop säcken med en sekvens där plötsligt animerade figurer dyker upp. Däremellan har vi Monty Python-liknande scener i 1950-talets Skottland, en scen där Lambert lär sig att han kan andas under vattnet, förvånansvärt mycket homoerotik, en prostituerad som heter Candy och en evighetslång biljakt som inleds med att skurken kapar en bil från ett pensionärspar.

 

Mulcahy använder alla tricks tillgängliga för att liva upp spektaklet. I ett ögonblick övergår en bild på Lamberts ansikte till en av Mona Lisa. I en annan spelar någon säckpipa mitt en våldsam krigsstrid. Det är så dumt men ack så kul. Tråkigt nog måste en film från denna genre och era inkludera tröttsamma detaljer som det klassiska polisförhöret med billiga homofobiska kommentarer. Eller det faktum att samtliga kvinnor är hysteriska och/eller hjälplösa offer. En absurd sexscen triggas av att hjältinnan Brenda (Roxanne Hart) verkar gå igång på att knivhugga någon? Och varför var man tvungen att inkludera våldtäkt som en sidointrig?

 

Samtidigt går det hand i hand med filmens dumhet. Det är en kultfilm i dess starkaste bemärkelse som lämnat hjärnan hemma men kapar huvuden åt höger och vänster. Som grädde på moset har vi Clancy Brown som tuggar i sig varenda bildruta som skurken Kurgan. Och när man inte tror att det kan bli mer bisarrt så dyker självaste Sean Connery upp som en spansk/egyptisk (!) mentor komplett med pärlörhänge, fjäderhatt och hästsvans. Att se en adlad Oscarsvinnare i ett sådant sammanhang gör bara det värt det att spendera nästan två timmar med det här gänget.