Hillbilly Elegy 2020

Elegin tar vid i att drömjobbet hägrar för unga J.D. (Gabriel Basso), och hans liv som juriststudent på toppuniversitet Yale tuffar till synes på i en lyckad takt. När ett telefonsamtal om en familjekris når honom får han tvärt kasta sig om och återgå till sin hemby i sydöstra USA, vid de appalachiska bergen – hillbilly-området. Abrupt är han långt ifrån anrika framgångsstudier och istället tillbaka i den ansträngda relationen med sin drogmissbrukande mamma (Amy Adams) och sin inåtvända syster (Haley Bennett).

Allt det som J.D. har försökt sudda bort kommer nu smygande tillbaka, och ställer till med oreda i hans annars försök till ett numera anständigt liv. Uppvuxen med ömsom den problematiska mamman men även den hårdnackade Mamaw (en nästan oigenkännbar Glenn Close), visar det sig att det inte är så lätt att fly från det förflutna som han trodde. Genom J.D.s ögon får vi drömma oss tillbaka till olika delar av hans brokiga uppväxt, som minst sagt har satt sina spår på hans psyke. En elegi är trots allt sorgsen, och möjligen tragisk, poesi.

Storregissören Ron Howard är knappast ett obekant namn, men behöver man en uppfriskning så satt han i regissörsstolen bakom filmer som ”Apollo 11” (1995), ”A Beautiful Mind” (2001) och ”Rush” (2013). Med en förkärlek till storslagna och dramatiska epos för han även en van hand över ett så pass (i hans ögon) småskaligt projekt som ett amerikanskt lantissamhälle. Stråkarna spänner till lite extra vid de mest intensiva scenerna, om man säger så.

På något sätt blir dock ändå ”Hillbilly Elegy” ett dött lopp. Vi beblandar oss med filmgiganter som Glenn Close och Amy Adams, som tillsammans som med sina sju respektive sex nomineringar nog bara går och väntar på en vinst. Resterande cast bleknar aningen i skuggan av stjärnorna, men huvudkaraktären J.D., som spelas en av ung Philip Seymour Hoffman-lookalike, växer till slut in i rollen och gör sitt bästa.

Själva snacket innan premiären av ”Hillbilly Elegy” har mest handlat om en sak - nu måste det väl ändå vara dags att någon av dessa briljanta och välförtjänta skådespelerskor får sin guldstaty? Om de mot förmodan måste snuvas – ge åtminstone en guldgubbe till personen bakom hår- och makeup för det är en konst i sig att förvandla den vanligtvis strålande Amy Adams till en sorgsen heroinmissbrukare.

Med det sagt så är ”Hillbilly Elegy” som helhet tyvärr inte lika engagerande som sina skådespelerskor. Det kryllar av dramatiska scener som är nog omskakande och rörande i sig, men så kallad full fräs hillbilly-energi saknas. Det staplas tragik på action på vartannat utan att limmet och minimalismen hålls intakt – väldigt amerikanskt. Filmen är trots allt baserad på en bästsäljande bok vid samma namn, och kanske är det helt enkelt ett vanligt fall av att boken är bättre då den kan bli mer djupgående än filmen.

Jag kan tänka mig att det är amerikansk våt dröm att få sätta tänderna i sin egen version av kultur, men för en utomstående blir det aldrig de nyanserna som hade kunnat göra det intressant. Det som jag hade hoppats var en analys av just det subgruppen av amerikaner som kanske ses som de mest föraktade, når inte riktigt i mål utan det blir mer av ett internt familjedrama, än en riktig åktur i ett vanligtvis skyddat lantissamhälle.