Himlen är oskyldigt blå 2010

"Himlen är oskyldigt blå" är baserad på verkliga händelser kring den så kallade Sandhamnsligan som på sjuttiotalet tillverkade och sålde narkotika. Men filmens huvudperson är den unge Martin (Bill Skarsgård) som bor med sin alkoholiserade pappa (Björn Kjellman) och kuvade mamma (Amanda Ooms). För att slippa misären i hemmet nappar han på en kompis erbjudande att följa med ut till Sandhamn en sommar. Här träffar han kärleken i Jenny (Josefin Ljungman), men blir också inblandad i restaurangägaren Göstas (Peter Dalle) skumma affärer.

Ok, det måste nämnas; filmens nakna introscen glömmer man inte i första taget. Bill Skarsgård går i pappas fotspår och visar snoppen på storduk. Stellans kan man för övrigt se i "Breaking the Waves" för den som är intresserad. Jag kan dock lugna er, eller kanske göra vissa besvikna, med att den extrema närbilden är fejk. Men erkänn att ni nu blev väldigt nyfikna på filmen.

Det här är en berättelse som berör med sin söta kärlekshistoria och de motstridiga känslor som Martin känner inför Gösta, en slags blandning av vänskap, tvivel och hopp om att han är den som kan rädda Martin från den trista vardagen. Man kan riktigt känna hans desperation så fort han är hemma med sina föräldrar. Små detaljer höjer filmens kvalitet ytterligare; blickar och hur Martin luktar på sin sovande pappas andedräkt för att avgöra hur illa ställt det är. Icke att förglömma är Göstas sanslösa och rätt roliga repliker som "Nackdelen med att vara kriminell är att man drar till sig andra kriminella".

Nog finns det en hel del sjuttiotalsnostalgi i filmen, men den går inte till överdrift och tar inte över berättelsen. Det är främst kläderna och musiken, som för övrigt används helt rätt för att förstärka de känslor som filmen förmedlar.

Framför allt är det här film med lysande skådespeleri som lämnar mig djupt imponerad. Peter Dalle är utmärkt som den fifflande playboyen Gösta, som man inte kan låta bli att tycka om. Och vem visste att Björn Kjellman var som gjord för att spela alkoholiserad familjetyrann? Amanda Ooms lyckas på pricken fånga den plågade mamman som pendlar mellan hopp och förtvivlan, men som oftast hamnar i total uppgivenhet. Och vi kan nog räkna med att Bill Skarsgård lär få en hel del erbjudanden efter den fina rolltolkningen av Martin, en ung man på väg in i vuxenlivet.

Så länge kan jag helt klart rekommendera alla att gå och se honom i den ljuva "Himlen är oskyldigt blå", en nästintill perfekt film som man lämnar med en härlig känsla i kroppen.