Himlens hjärta 2008

I Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” skildras ett, på ytan, lyckligt pars förfall. Bergman håller oss som publik i små utrymmen: vardagsrummet, köket, kontoret, landstället. Ett rum och ett minimalt begränsat antal människor i samma scen; för det mesta två stycken. Regissören Simon Staho för med sig i sin senaste film, ”Himlens hjärta”, hela det receptet in i 2000-talet.

Två gifta par som båda snart kan fira tjugoårsjubileum, Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre), och Ulf (Jakob Eklund) och Ann (Maria Lundqvist). Över en middag berättar Lars om en kollega som lämnat fru och barn för en yngre kvinna. Det väcker starka känslor kring bordet, och oenigheter kring otrohet. Några menar att otrohet aldrig kan accepteras, och andra att det är en risk man tar i ett förhållande. Men runt bordet har två av de en gemensam hemlighet, som för smärta med sig.

I ”Himlens hjärta” tar Simon Staho otrohet på allvar. Han skildrar den sortens otrohet som sätter allt på spel, vänner och familj. Hur känns det att lägga sig bredvid sin fru för att sova när man precis har varit med en annan kvinna? Han går både efter det som sägs mellan raderna, och de stora och starka känslorna. Det är uppenbart att Simon Staho inte är rädd för att verka högtravande, och det är faktiskt en enorm chansning man tar när man väljer att låta en spelfilm utspela sig mellan två gifta par med otrohet och äktenskap som tema. För mig är det omöjligt att inte beundra Stahos mod, och det spelar för mig in på helhetskänslan och betyget.

Man kan prata om kvalitén på Stahos filmer – att han på senare år kanske börjat dra sina filmer ett varv för mycket (”Daisy Diamond”, ”Bang Bang Orangutang”), men det som alltid står sig är personregin och skådespeleriet. Det är alltid lika häftigt att se vad Staho kan göra med machomannen Mikael Persbrandt, och det är först med denna film jag helt och hållet har känt till 100 procent för honom. Han skildrar de viktiga detaljerna i vardagslivet med skarp precision, samtidigt som de svåra samtalen är lika välspelade. Det är hängivet skådespeleri, och det känns som att alla fyra skådespelare verkligen har velat berätta den här historien.

Allra härligast är det dock att se Jakob Eklund i en riktig roll. Förutom i Björn Runges ”Om jag vänder mig om” har Eklund mest fått göra käcka göteborgare eller surkäftsgöteborgare med draget vapen. Eklunds Ulf är den intressantaste karaktären att titta på, och Eklund vinner på att hålla tillbaka nästan hela filmen igenom.

Nej, jag tycker det här är riktigt bra. Staho har alltid svajat lite till och från. ”Dag och natt” var ibland lite ojämn, ”Bang Bang Orangutang” var ofokuserad, och ”Daisy Diamond” teatral och jobbig. Men ”Himlens hjärta” hittar verkligen rätt, jag var minst sagt fastnaglad filmen igenom.  ”Scener ur ett äktenskap” för 2000-talet, och Staho börjar kännas som en arvtagare till Bergman… i någon bemärkelse, i alla fall.