Himmel över Havanna 2014

Ni vet känslan när man ser en film som det känns att man redan har sett,  skådespelarna är snarlika och handlingen känns gjord, ”Himmel över Havanna” är inte en sådan film. Fransmannen Laurent Cantet, som gett oss filmer som ”Mellan väggarna”, "Mot södern” och nu senast ”Foxfire”,  har gjort en unik film, både i sitt sätt att berätta en historia och i sitt val av ämne. Den utspelar sig på ett hustak i dagens Kuba och handlar om fem vänner som har träffats för att fira en av dem som har återkommit efter 16 år i exil i Madrid. De har varit vänner hela livet men på grund av att en lyckades komma iväg och de andra blev kvar, med sina ouppnådda drömmar, har bitterhet, besvikelse och ånger kommit i vägen för deras relation.

För alla som är intresserade av Kuba och dess politik är det här en väldigt intressant film men det är en film som växer, både under filmens gång och efteråt, så det behövs en dos tålamod. Filmen tar sin början vid skymning och fortsätter till gryning, spelplatsen är i stort sett samma under filmens dryga 90 minuter. Till en början känns berättartekniken ganska tråkig men så fort det börjar hetta till mellan vännerna och både karaktärerna och ämnena blir fördjupade glömmer man bort att vi inte förflyttas nämnvärt i tid och rum. Och att det inte bjuds på några spektakulära scener. Det är som att bevittna en riktigt bra pjäs på Dramatens stora scen. Även ”Mellan väggarna” utspelade sig just som titeln antyder mellan väggarna (på en skola) och som tittare kom vi väldigt nära elever och lärare precis som vi här kommer nära det äldre kompisgänget. Kanske att ”Mellan väggarna” hade en större kraft men här finns gott om scener som bränner till, inte minst mot slutet. 

”Himmel över Havanna” tar upp konsekvenserna av Kubas kamp mot USA-imperialismen och hur vanliga invånare blev bestulna på sina liv. Trots att de fem vännerna är uppgivna och cyniska över tillståndet på Kuba och hur deras liv har utvecklat sig så är det faktiskt småroligt. De pratar om all musik de inte fick lyssna på som unga, The Beatles och The Rolling Stones ansågs vara ”kulturell penetration” och de gör sig lustiga på varandras bekostnad, men aldrig utan kärlek. Samtliga rollkaraktärer har enorma svador, de pratar precis hela tiden. Ranelid framstår vid jämförelse som rätt tillknäppt (!).

En favoritscen är när de spelar The Mamas and the Papas ”California Dreamin´” och gängets enda kvinna, Tanía, lyser upp och dansar. Hela hennes liv spelas upp i ansiktsuttrycken; alla ljuva minnen, krossade drömmar och besvikelser. 

Havannas miljöer med enormt slitna hus som ligger tätt fungerar som en viktig fond till all dialog. Elen försvinner titt som tätt, svarta bönor anses vara festmat och det är få som har några jobb att gå till, filmen speglar verkligen Kubas vacklande ekonomi. 

Filmen har redan vunnit priser, bland annat i Venedig där den hade sin premiär, och det är inte svårt att förstå varför. "Himmel över Havanna" lyckas med konststycket att med små medel göra ett djupt mänskligt drama som ger mycket eftertanke. Den lyckas också förklara politik på ett lättförståeligt och fascinerande sätt.