His Three Daughters 2023

Azazel Jacobs senaste film är ett intimt familjedrama som nästan helt utspelar sig mellan tre systrar i deras döende pappas lägenhet. Katie (Carrie Coon) är äldst, och tar kommandot för att få papper underskrivna, fixa personalschemat, laga mat och allmänt rumstera runt i lägenheten medan hon håller ordning på sin egen familj via mobilen.

 

Lillasystern Christina (Elizabeth Olsen) assisterar tålmodigt samt medlar mellan Katie och Rachel (Natasha Lyonne) de få gånger de stöter på varandra i hallen. För Katie irriterar sig på Rachel som i sin tur håller sig undan i sitt rum, där hon röker braj (tills Carrie ber henne gå ut och röka) och kör vadslagning på nätet.

 

Pappa Vincent (Jay. O. Sanders) ser vi inte till alls (förrän mot slutet), för det är inte honom filmen handlar om. Men hans närvaro anas via den halvöppna dörren till hans rum, som trafikeras av Katie och Christina. Pipandet från maskinerna som håller honom vid liv understryker varenda konversation systrarna emellan. För närvaron av dödens tunga skugga ger tyngd och brådskande allvar åt vad som sägs, vilket mestadels strömmar ut i små monologer inramade av en statisk kamera; Carrie tillrättavisar, Katie slätar över, och Rachel sitter tyst. Det finns inget stöd dem emellan, ingen värme, och allt tycks luta åt att det är sista gången de ses…

 

Jag skulle nästan vilja beskriva “His Three Daughters” som alldaglighet med toppar av geni. Inledningen tar god tid på sig, spelstilen är lik de flesta New York-indies vi sett de senaste 20-30 åren om dysfunktionella familjer, och likaså familjedynamiken med det underpresterande syskonet som inte riktigt passar in. Stillbilder på 80-talsdetaljer i lägenheten för även tankarna till Gaspar Noés "Vortex" som så brilliant skildrade slutet av ett liv, en era, det sista som finns kvar innan allt skingras och försvinner bort i glömskan - dock utan att nå upp till samma nivå på filmskapandet. 

 

Den egentliga behållningen här är de utomordentligt fina skådespelarprestationerna, och vändningarna som belyser våra skilda perspektiv.

 

Genidragen smyger sig in som små överraskningar när man minst anar det.  Katie och Christina till exempel, som tycks så rejäla och ordningssamma, vad har de för rätt egentligen att klampa in och ta över och kritisera Rachel? Och att se Rachel, när hon väl får sin röst hörd, stilla skifta och växa från pothead-stereotyp till djupodlad, komplex människa bedövad av förlamande, hjärtekrossande sorg. En tillvaro bokstavligen på väg att slås i spillror. Här ska även nämnas pojkvännen Benjis (Jovan Adepo) skådespelarpinsats, när han för hennes talan mot systrarna i en minnesvärd scen.

 

Men paketet känns välbekant nog för att det ska stå klart vartåt det bär, även om “His Three Daughters” bjuder på många fina moment att njuta av under resan dit. Mitt i all sorg föds ju så mycket insiktsfullt, upplyftande, och vackert. Vi belönas med en ljuvlig scen mot slutet där fantasi och acceptans vävs samman. Lägenhetens klaustrofobi ger vika för något annat, för ur sorg kommer ju även pånyttfödelse. Filmen tar oss med på en insiktsfull resa som känns viktig att se.