Hjärtat 2018

Att lättrelaterad relationsproblematik är ett tacksamt ämne att göra film eller serier på, har vi sett tidigare och så även här. ”Hjärtat” handlar om Mika, en ung kvinna som inte alls är relationstypen. I alla fall inte innan hon möter rätt kille – Tesfay, då allt ändras. De två blir ett par, flyttar ihop… och allt är bra tills det inte längre är det. Är han trots allt inte helt rätt? Eller är det hon som är fel?

”Hjärtat” är ett berörande och väldigt intimt drama om kärlek och bekräftelse, skildrat med till synes äkta och starka känslor. Det man ser - det känns, nästan för mycket och det blir på gränsen till väl närgånget emellanåt. Mest kanske för att man inte är van vid ett så direkt tilltal av en kvinna, om en kvinna, om naturliga grejer som mens och onani, vilket ju är helt galet egentligen, men också faktiskt just därför väldigt modigt. 


 

Metelius lyckas berätta historien ur ett kvinnligt perspektiv med en kvinnas blick, utan att tydligt ställa sig på hennes sida i filmen. Det finns ingen bov i dramat, ingen snubbig snubbe som härjar och har sig och som man kollektivt kan ogilla. Visst är han jobbig efter ett tag, Tesfay, men det är Mika med ibland. De är båda människor, två individer som vill vara ett, men inte riktigt får det att funka.

Metelius själv spelar Mika och Ahmed Behran är Tesfay. De två har ett naturligt agerande och fungerar väldigt bra ihop och jag tror på den spirande kärlekshistorien som utspelas. I slutändan blir det dock rätt tråkigt att se dem ha tråkigt, och trots att jag får lättare sympatier för båda karaktärerna, känner jag inte så jättemycket mer med dem.

Förutom att spela huvudrollen har alltså Fanni Metelius både skrivit, regisserat och klippt filmen. Hon ror sitt något osammanhängande projekt i land med den äran, men jag kan känna att det eventuellt hade behövts lite mer inblick utifrån. ”Hjärtat” känns väldigt mycket som en hjärtesak och jag kan tänka mig att man blir lite hemmablind och kanske räddar väl många darlings på vägen.

Manuset, eller stommen det övriga vilar på är tyvärr inte lika övertygande som en del annat är. Det finns hela tiden en viss tvekan i historien, i det som sker, flytet saknas och det blir därför ett stampande i tempot. Även om jag motsägelsefullt nog kan uppskatta att Metelius som regissör vågar låta dramat ta sin tid och att dröjer kvar vid tystnader, blir det för långa och för många till sist, varför jag stundvis tappar mitt engagemang och kollar vad klockan är. Vissa dialogpartier är dessutom tafatta och de unga skådespelarna i andra roller tvingas typ tugga på inte alls typ trovärdiga repliker som typ alla innehåller "typ" - typ. Stor skillnad blir det när Susanne Reuter kliver in ett par sekvenser och levererar stark närvaro och subtilt vass humor, något som jag annars saknar i detta ganska tunga lättsamma drama.

”Hjärtat” är en ungdomlig kärleksfilm, som vill väl och gör väl, även om det på vägen är väl strävsamt. Jag gillar den och så finns sådant jag inte gillar i den, men i slutändan är detta ändå en absolut godkänd debut av en ung auteur som jag verkligen hoppas få se och höra mer av framöver! Modet och rättframheten som vi trots allt får se prov på i den här filmen saknas på många håll i filmskapande, svensk som utländsk, och bara det är värd en eloge.