Hjärtlösa typer 1986

En intensiv 1980-tas komedi som blev en framgång när den kom, men i dag är något bortglömd när det talas om 1980-tals filmer. Med färgkombinationer och skådespeleri märks det klart och tydligt att det är en film som tillhör 1980-tals eran, humorn är på många sätt absurd samtidigt förefaller dom något mer lättsama i sina partier vilket gör att det verka som en komedi med unikhet. Den rika Same Stone får ett samtal om att hans fru har blivit kidnappad och att hon kommer bli mördad om inte Same ger en lösesumma, detta hade kunnat utvecklats utefter kidnapparnas krav i fall det inte vore som så att Same hatar sin fru och mer än gärna ser att kidnapparna dödar henne, för faktiskt hade han själv planer att röja henne ur vägen. Vi får följa honom försöka övertyga polisen om hur förtvivlad han är för att hans fru är kidnappad. Parallellt följer vi kidnapparna som visar sig inte alls vara kapabla att mörda en människa, knappt klara dom av att hålla Stones fru Barbara fånge, det dom egentligen är i behov av är pengarna men som tycks vara en omöjlighet för dom att få, speciellt när Barabara drabbas av Stockholmssyndromet… Hela tre personer står för regin Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zuker som alla tre bland annat ligger bakom komedin “Den nakna pistolen” (1988). Fotot präglas av dens tidsperiod med något grumlig bakgrund och starka färger där fokuset ligger. Även klippningen är typisk för sin tid snabb och intensiv mellan dom som för en dialog, även fast det inte precis är svårt att lägga fram mer lockande alternativ till hur filmningen kunde appliceras så brukas dom fotomässiga delarna ändå som en helhet till filmens komiska atmosfär och dennas framåtskridande manusuppbyggnad, regin blir ett medel för manuset och dialogen, vilket är effektiv sätt att få oss att leva oss in i handlingen, men det hela kunde nått högre resultat om två jämlika enheter smälte samman till en helhet, i stället för en stark faktor (manuset) och en svagare faktor (fotot) verka som en enhet. Dialogen för alla situationer framåt i filmen, målet med den är inte trovärdighet utan en känsla av attityd och filmisk sammankoppling. Redan från första bildrutan tas vi med totalt av filmens säregna attityd och tillsammans med dom absurda och egentligen mörka inslagen av en man som önskar sin fru döden och kidnappare som är i akut behov av pengar men inte alls har vad som krävs för att kunna släcka livet ur en annan människa når det upp till en genomtänkt komedi, där karaktärerna genom dialogen kan samverka med situationerna, vilken i somliga stunder för ens tankar till en del av Coen-brödernas verk, så som “Arizona Junior” (1987), men även till deras kidnappningskomedier – “Fargo” (1996) och “The Big Lebowski” (1998), även fast “Hjärtlösa typer” ganska uppenbart brister i en jämförelse mellan dessa filmiska verk finns det ett uttryck som vi kan se likheter mellan, kanske fann Coen bröderna inspiration från denna komedi när dom skapade dessa två mästerverk? Danny DeVito står som huvudrollsinnehavare (“Gökboet” och tv-serien “Taxi” bland annat) och spelar en karaktär som han ofta tycks återkomma till, inlevelsefull, egoistisk och arrogant, detta fungera utmärkt till dom övriga filmiska faktorerna även fast det inte precis finns någon karaktärsutveckling att tala om. Better Midlet står som hustrun Barbara som likt sin man (karaktärsmässigt) är oerhört inlevelsefull, det gäller att acceptera dessa toner i filmen som verkar för filmens atmosfär, annars är det lätt att fästa sig vid överskådespeleri. Som kidnapparparet står Judge Reinhold (medverkade bland annat i alla tre “Snutten i Hollywood” filmerna) och Helen Slater spelar den andra kidnapparen, deras samspel är mycket underhållande och smått rörande att följa i deras naiva jakt på pengar. Men den skådespelaren som fungera bäst är J.E Freeman som innehar en oerhört liten biroll som en galen mördare, i hans scen briljerar han fullständigt och filmen når här sin komiska höjdpunkt. “Hjärtlösa typer” fungera mycket väl inom den komiska genren och tycks dessvärre ej vara en film som nämns när det speciella komedi-filmåttiotalet kommer på tal, vilket är synd då det är en relativt unik film i ett flertal aspekter, så som det mörka temats lättsamma lustighet och dom absurda replikskiftena. I finalkvarten går dessvärre filmen ur sig själv lite och tendera att lämna sin klang för att halka ner i fokus på spänningsmoment vilket är något malplacerat. Men dom komiska faktorerna är i många delar underbara och genomtänkta, och engagemanget ligger hela tiden kvar på grund av att filmen aldrig stannar upp utan hela tiden går framåt. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Mars 2014