Hobbit: En oväntad resa 2012

Oavsett hur det går med mottagandet av Peter Jacksons jätteprojekt framöver och även om de två kommande "Hobbit"-filmerna skulle visa sig vara bottenlöst usla, så ska vi alla sända försynen en tacksamhetens tanke för att ingen har kommit på tanken att ge Radagast den Brune en egen film. Det är på vippen att han helt på egen hand sabbar den här. Jag har alltid applåderat Jacksons beslut att utesluta Tom Bombadill ur den första delen av "Sagan om Ringen"-filmatiseringen; denne gåtfulla karaktär, som spelar en oerhört viktig roll i den litterära förlagan, skulle i filmmediet med sina rönnbärsfilosofiska floskler och ohämmat naturromantiska hippieanda söva varje sund tittare och göra buskis av varenda scen han är med i.

Men Tom Bombadill framstår som sober och förnuftig bredvid Radagast den Brune, som i en lång sekvens i "The Hobbit" ger konstgjord andning - via en snillrik trollkarlsmackapär - åt en döende igelkott. Som heter Sebastian.

Till och med Gandalf verkar tycka att hans trollkarskollega är lite väl excentrisk, men ändå en hyvens kille. Saruman menar istället att Radagast den Brune, vars halva ansikte är täckt med fågelavföring och som förflyttar sig via en kanindragen släde, missbrukar svamp. Han säger det rakt ut, i en annars mycket allvarlig scen där han och Gandalf tillsammans med Elrond och Galadriel diskuterar vilka åtgärder som bör tas angående det faktum att en ond kraft har flyttat in i Mörkmården.

Den typen av scener, som går utöver grundmaterialet i boken "The Hobbit", är också symptomatiska för Jacksons ansats att redan här i den första filmen börja bygga ut berättelsen till att innefatta mer än bara dvärgarnas resa för att återta drakguldet och sitt hemland.

Tolkienpuritanerna kanske fnyser åt sådana tilltag, men taget i beaktande hur kort boken ifråga faktiskt är så är det nog nödvändigt - i denna första del tillryggalägger man exempelvis bara runt hundra sidor "The Hobbit" (detta är inte en spoiler då det faktum att Micke Persbrandts Beorn inte fick plats är välkänt) och risken för soppkok på en spik blir stundtals kännbar. Förutsatt att man lyckas knyta ihop det hela i slutet, och det finns ingen anledning att tvivla på att man skulle lyckas med det, så får man men jämnmod acceptera att kronologierna förskjuts och att Tolkiens barnbok blandas upp med element ur den grandiosa mytologi som han byggde i "Silmarillion" och senare verk

Problemet att det i "The Hobbit" saknas en rejäl antagonist ända fram till sent i historien, då den sluga draken Smaug får ta ordentlig plats, har man i denna första film löst genom att låta Dvärgledaren Thorin Oakenshield ha en nemesis i en två meter lång enarmad albino-ork. Det fungerar bättre än vad man tro, och överlag har man lyckats med att fånga den sträva charm som präglar de robusta dvärgarnas kultur. Däremot är man förvånansvärt slarvig med att ta tillvara på huvudpersonen själv. Martin Freeman får i långa partier bara reagera, snarare än agera, på alla tokigheter och hemskheter som pågår runtomkring honom, inte ens hans deadpan-uttryck kommer att hålla i tre filmer.

Men jag är å andra sidan nöjd så länge inte enda filmruta tillslösas bort på Radagast den Brune. Eller på hans igelkott, Sebastian.