Holiday 2018

I inledningsscenen vandrar den unga danskan Sasha (Victoria Carmen Sonne) genom en ödslig ankomsthall på en sydeuropeisk turistort. De soldränkta gatorna ekar lågsäsong och barernas neonskyltar och skyltfönster fyllda av pråliga accessoarer känns dammiga, fossilartade.

Sasha väntar på ett telefonsamtal från sin pojkvän Michael (Lai Yde), som i egenskap av gangsterboss – ”knarkbaron” på löpsedelspråk – redan är stationerad här, i en vräkig lyxvilla omgiven av en odödligt lojal grupp barndomskompisar. Michael är mycket glad över att träffa sin hälften så gamla flickvän, låter henne storsint välja ut ett par ädelstensbesatta örhängen och förklarar stolt att de är dyrare än diamanter.

På kvällen är det fest, kokain och lyxiga cocktails i överflöd. Michael viskar förföriskt i Saschas öra att han har mixat en specialdrink åt henne. I nästa scen leker han med hennes fullkomligt medvetslösa kropp i tillräckligt många minuter för att flera i publiken ska tvingas vända bort blicken. Han positionerar henne, daskar henne och rör sig klumpigt och med ett berusat flin över den späda, halvnakna kroppen. Lindrigare än så kommer varken Sasha eller vi som tittar att komma undan.

Vi vet ingenting om Sashas bakgrund eller vilka omständigheter som hon eventuellt flyr ifrån. Hennes naivitet och oförmåga att säga ifrån när Michaels kåthet eller aggression tippar över bägaren, påfallande ofta samtidigt, lär provocera tittare som till varje pris vill se ett offer som erövrar agens och fattar beslut. Hennes kropp förvandlas inte bara till objekt eller projektionsyta för en sociopatisk och maktfullkomlig ”hatkärlek”, utan reduceras på ren svenska till en trasdocka.

”Holiday” innehåller en våldtäktscen som får den ökända tunnelsekvensen i ”Irreversible” (2002) att framstå som barmhärtig, åtminstone för publiken. Här lämnar en handfull besökare biosalongen. Ömsom traumatiserad och fascinerad – hur frammanar de inblandade en sådan rå realism? – har jag själv haft den spökandes på näthinnan i flera dagar.

Men Isabella Eklöf, just nu högaktuell som medförfattare till svenska Oscarsbidraget ”Gräns”, sysslar inte med tomma provokationer i sin långfilmsdebut. Även om hon med största sannolikhet kommer att bli beskylld för det. Individer gör val och icke-val, en del accepterar underkastelse och våldsyttringar för att de saknar livsalternativ eller för att svartvita, kausala förklaringsmodeller helt enkelt inte förmår förklara allt mänskligt beteende. Och när det tysta skriket slutligen spränger gränsen och får sitt utlopp är det inte nödvändigtvis förövaren som drabbas.

Att få se en film som är befriad från redovisningsplikt utan att ta psykologiska genvägar är befriande. Och i det här fallet oerhört smärtsamt.

Vid ett tillfälle står en stenad Sacha på en nattklubb och dansar med sin egen spegelbild. Sekvensen är hypnotiserande i dubbel bemärkelse, hennes minspel rör sig fram och tillbaka mellan nyvaken fascination, rusframkallad tomhet och något som kan tolkas som beslutsamhet. Vem får hon syn på? Kommer det att göra någon skillnad?

Vad gäller tonträff och autenticitet i spel och dialog skulle Eklöf kunna hålla en Masterclass tillsammans med Ruben Östlund. Men den danskskolade svenskan tränger in i ett kompakt mörker där risken att stöta ihop med någon som Michael Haneke är än mer överhängande.

I Metoo-tider lär ”Holiday” generera stoff nog till spaltmeter av upphettade debatter på kultursidorna och internetforum. Exemplet må låta slitet och daterat, men sist undertecknad drabbades så intensivt av en dansktalande debutfilm var 1996, när ”Pusher” örfilade tittaren på ett filmspråk som chockade mitt tonårsjag.

Eklöfs mardrömskildring av patriarkal dominans och materiell åtrå går längre än det mesta jag har sett. Jag skulle för ingenting i världen vilja ha den osedd.