Hollywoodland 2006

George Reeves var den andra skådespelaren som gestaltade Stålmannen. Han gjorde detta motvilligt då han mycket hellre ville ägna sin tid åt mer seriösa karaktärer. Tyvärr hindrades han i detta efter att med tiden blivit alltför starkt förknippad med den nämnda TV-seriehjälten. Fyrtiofem år gammal hittades han skjuten i sin säng. Huruvida det var självmord eller mord har diskuterats sedan dess. Så även i ”Hollywoodland”.

Detta drama innehåller ett förvirrande frågetecken. Hur det rätas ut, är avgörande för om filmen skall tilldelas ett stort plus- eller ett enormt minustecken. Problemet är följande. I ett flertal scener syns en mikrofon (i ett fall är de till och med två stycken) tydligt i bildens ovansida. Jag har funderat på om dessa mikrofoner placerats där av misstag eller om regissören medvetet visat upp dem, som metaforer. Det sista låter väl inte särskilt sannolikt, men jag har svårt att tro att en TV-regissör som har ägnat sig åt serier av lite högre status såsom ”Sopranos”, ”Arkiv X” och ”Millennium” skulle begå ett sådant C-filmsmisstag.

I övrigt är filmen oerhört välgjord, medförande att det ovan nämnda misstaget, om det nu är ett misstag, ter sig än mer oförklarligt. Det finns en mängd skäl till varför en potentiell biobesökare inte bör vänta med att se denna film. Här nedan har jag försökt, utan inbördes ordning, att lyfta fram de tre främsta.   

För det första, den skapade stämningen. Nu var jag långt ifrån född på 1950-talet och borde kanske därför inte uttala mig om detta men jag tycker ändå att atmosfären från detta årtionde i Los Angeles har fångats på ett mycket trovärdigt vis. Kanske mer korrekt uttryckt, på det sätt som jag föreställer mig att levnadsvillkoren var formulerade i denna stad vid denna tid.

För det andra, skådespelarnas insatser. I recensioner av de filmer i vilka Ben Affleck framträder brukar det höras mycket gnäll om hans skådespelartalanger. För sin insats i ”Hollywoodland” har han, ovanligt nog, hyllats i sitt hemland och det skulle inte förvåna mig om den svenska filmkritikerkåren vände kappan efter vinden. Som tur är har jag aldrig recenserat Afflecks skådespelarinsatser och kan därför med rent samvete säga att han är riktigt bra i rollen som George Reeves. Med undantag för de fem sistnämnda orden gäller detta likaså för de övriga i rollistan. Jag skulle gärna vilja gå igenom denna, namn för namn, men till följd av platsbrist nöjer jag mig med att skriva att Adrien Brody återigen visar att han inte kan göra en dålig karaktärsframställning.  

För det tredje, manuset. ”Hollywoodland” innehåller tre spår: en berättelse om en, av barn, hyllad superhjälteskådespelare, en spännande thriller om ett mystiskt dödsfall och en svidande kritik mot filmvärldens hierarkiska indelning av TV- och biofilmer. Dessa inkräktar inte på varandras områden, utan vävs snyggt samman och behålls i denna position.

Som ni ser finns det egentligen inget att anmärka på. Det enda jag önskar är att jag aldrig fått syn på den där mikrofonen.

ONÖDIGT VETANDE Filmen skulle inledningsvis heta ”Truth, Justice, and the American Way” efter Stålmannens populära slogan. Men efter att filmbolaget, som äger rättigheterna till denna seriefigur, lagt in sitt veto, ändrades titeln till ”Hollywoodland”.

Hollywoodskylten är bekant för de flesta. Den sattes upp på 1920-talet, då i form av ordet Hollywoodland. I slutet av fyrtiotalet restaurerades den och vid det tillfället avlägsnades de fyra sista bokstäverna.