Holmes & Watson 2018

Man får leta med förstoringsglas för att hitta spår av Sherlocks ökända intelligens i manuset till "Holmes & Watson". Det hela känns som en dålig sketch som spårat ur och aldrig vill ta slut. Eller ännu en ursäkt för Will Ferrell att hänga med polaren John C. Reilly (från kultförklarade "Step Brothers"), och tävla i vem som gapar högst och gör bort sig mest.

Det här är alltså komikerparets egna skildring av Sherlock Holmes och hans trogne vän och kompanjon Dr. Watson. Den litterära hjälten, skapad för över 130 år sen, är just nu hetare än någonsin med flera pågående film- och tv-serier. Märkligt nog har det aldrig gjorts särskilt många komedier om den vassa detektiven från Baker Street. Och det välkända konceptet borde ju funka bra för en parodi.

Handlingen kretsar kring ett dödshot mot Englands drottning, som kanske eller kanske inte är orkestrerat av ärkefienden Moriarty (Ralph Fiennes i en liten, bortkastad roll). Den lövtunna storyn är dock bara en ursäkt för att slänga in Sherlock Holmes i diverse situationer, där han får chansen att vända upp och ner på den image som finns inpräntad hos publiken.

Så hur klarar sig Will Ferrell i jämförelse med exempelvis Robert Downey Jr och Benedict Cumberbatch? Inte alls tokigt egentligen. Ferrell har skapat en excentrisk och självupptagen detektiv som i sina bästa stunder lyckas vara rätt underhållande. Rollfiguren påminner ofta om Leslie Nielsen i "Den nakna pistolen"-filmerna eller Jim Carrey i genombrottsrollen som Ace Ventura, och visar att gränsen mellan högintelligent och korkad är ytterst hårfin. Men det är också väldigt mycket en klassisk Will Ferrell-karaktär, och "Holmes & Watson" är väldigt mycket vad man kan förvänta sig av hans komedier. Varken mer eller mindre.

Ferrell behöver dock en regissör som vet när man kan man låta honom härja fritt, och när man behöver lägga band på monstret. Etan Cohen ("Get Hard") har inte riktigt den insikten, utan låter både Ferrell och Reilly leka loss i kostymförrådet och sekelskiftes-miljöerna, utan modet att sätta saxen i det färdiga materialet.

Att historierna om Sherlock Holmes brukar kännetecknas av smarta vändningar och oväntade avslöjanden är inget som Cohen har noterat. Som både regissör och manusförfattare (som bland annat har den hyllade "Tropic Thunder" på sitt manus-CV) låter filmskaparen hellre fylla filmen med så mycket tokigheter och dumheter som möjligt. Strunt samma om skämten faktiskt platsar där eller inte. Mördarbin, fylleslag, musikalnummer, en sexgalen hyresvärdinna och mycket kiss-och-bajshumor... Ändå blir det emellanåt ganska tråkigt, trots den relativt korta speltiden.

80 procent av skämten går ut på att driva med tidseran där filmen utspelar sig, med upprepade repliker om "vilka moderna tider vi lever i". Det haglar av nutida referenser till allt från selfies till Donald Trump, en del är ganska roliga medan många andra faller platt. Resterande 20 procent av humorn ligger på en barnsligt låg nivå, och rör antingen kroppsvätskor eller folk som slår på varann.

Kanske är det inspirerat av sin kommande roll i en remake av "Hundraåringen" som Will Ferrell låter filmen ta sig historiska friheter - både Albert Einstein och Titanic vävs in i handlingen. Som med så många andra "skämt" saknas det dock en tillfredsställande punchline, och ungefär hälften av filmen känns som lösa, bortklippta scener som knappt för handlingen framåt. Sånt som borde ha stannat, och strykts, redan på idéstadiet.

"Holmes & Watson" verkar i skrivande stund vara den mest sågade filmen i skådespelarens karriär, både sett till kritikerbetyg och IMDb-snittet. Välförtjänt? Nja. Det är knappast kronan på karriären, men också en rätt typisk Will Ferrell-komedi. Höjdpunkterna är få och skämsstunderna desto fler, men duon Ferrell & Reilly har tillräckligt med charm och skönt samspel för att rädda det här från en total katastrof.