Home Again - Kärleken flyttar in 2017

Ni vet när man ätit en hel påse eller påskägg fullt av godis och munnen är alldeles kladdig av socker och man vill borsta tänderna i ett år. Ungefär så känner jag över hela kroppen efter att ha sett ”Home Again”, Reese Witherspoons senaste komedi. Inte bara för att den är så orelaterbart och uteslutande fokuserad på vit, privilegierad kärnfamilj utan även för att dess påklistrade leenden mest påminner om en reklamfilm för valfri hushållsprodukt.

Romcom-drottningen Nancy Meyers (”Galen i kärlek”, ”The Holiday”) har producerat och hennes debuterande dotter Hallie Meyers-Shyer regisserar och skriver manus. Ni vet var det lutar åt… Tanken här är att kombinera den slags romantiska komedi såväl Meyers som Witherspoon är kända för med någon slags satir över Hollywood och hur skrupelfria producenter vill utplåna det konstnärliga i ärliga filmverk. Har ingen sett ironin i detta?

Witherspoon spelar den kanske mest välfriserade, nyblivet 40 år fyllda samt ensamstående mamman i filmhistorien som lever i en ”lagom flott” villa i L.A. och lite halvt (?) försörjer sig om inredningsarkitekt. Efter en blöt födelsedagsfest hamnar tre ambitiösa filmskapare på hennes soffa och efter lite övertalning bor de snart i hennes gästhus. Hennes framlidna pappa är nämligen en känd regissör och snart hånglar Witherspoon upp den ”snyggaste” i trion.

Det puttrar på och är lite småfnissigt på ett väldigt tillgjort och irriterande sätt. Till slut dyker Michael Sheen upp som Witherspoons ex och visar samtliga inblandade var skåpet ska stå. Även i en sådan värdelös film som denna levererar han med en klackspark. Men både hans och alla andras karaktärer är bortom allt hopp - ingen beter sig ens i närheten hur en verklig människa skulle göra. Vem eller vad man ska bry sig om är ett mysterium.

Kärlekshistorien är banal, familjedramat icke-existerande och historien om grabbtrions Hollywood-drömmar platt som en pannkaka. Av de tre sistnämnda är det endast Nat Wolff (”Paper Towns”) som visar någon form av begåvning. Försöket att göra Witherspoons toyboy Pico Alexander till någon slags drömhunk känns snabbt misslyckat när det blir klart att hans charm inte sträcker sig mycket längre än sängkammarblick och modellflin.

Jag förstår poängen med den här typen av genre där allt är mysigt, härligt och gulligt, med simpla budskap kring vänskap, familjevärderingar och självständiga kvinnor. Men målgruppen har sett (och kommer förhoppningsvis se) mycket bättre varianter på temat än de krampaktiga poserna och dödfödda försöken till charm och humor i den här soppan. I den avslutande middagsscenen blir det så parodiskt att jag stönar så högt att resten av publiken i salongen skrattar - roligare än så blev det inte.