Homefront 2013

Ni vet i filmer när de driver med B-rullar där en actionhjälte springer i slowmotion ifrån en detonerad bomb, eller som Lonely Island så klockrent beskriver det i låten "Cool Guy's Don't Look at Explosions". Just så skrattretande dålig är inledningen till "Homefront".

Vi får se infiltratören Phil Brooker (Jason Statham) i axellång kalufs ta fast ett par drogskurkar. I nästa scen har vi förflyttat oss fram två år i tiden och får se dottern utsättas för mobbning på skolgården innan hon bankar skiten ur förövaren med kung fu-sparkar; alla häpnar. Undrar vem hon lärt sig dessa moves av... Föräldrarna blir inkallade på möte och den avdankade whitetrash-mamman till mobbaren, spelad av Kate Bosworth, hetsar sin man till att mucka gräl mot Brooker (fullständigt absurt). Knogar knäcks, axlar går ur led och blodet forsar. Som hämnd bussar hon sin metamfetaminkokande brorsa "Gator" (James Franco) - han har en alligator tatuerad på armen - på Brooker (ännu mer absurt).

Där är kriget igång. I en lortig småstad där truckerkepsen verkar ha gjort comeback - om den ens någonsin försvunnit därifrån - skildras borna som totala imbeciller. Det är inte lätt att vara ny i staden men Phil Brooker försöker börja om på ny kula och leva ett så hederligt familjeliv som möjligt efter fruns bortgång. Tillsammans med dottern Maddie delar de många, vad som för de verkar vara känslosamma ögonblick på ryggen av en häst, men som istället för att lämna spår i tårkanalen får mig att rysa till av sentimentalitetsnivån. Ännu värre blir det när dottern ska matchmakea mellan skolfröken och fadern.

Sylvester Stallone har skrivit manus och filmen innehåller en front av bekanta ansikten som flimrar förbi, bland annat "CSI: Miami"-skådisen Walter Simmons, Kate Bosworth, vampyren Victoria från "Twilight", Winona Ryder och James Franco. Vid det här laget rycker man inte ens på axlarna över den sistnämndes rollval, om han ska prova på allt kan han lika gärna ge sig in även i fulfilmens favoritgenre. Skådespelargalleriet må se imponerande ut men prestationerna är urusla, att Winona Ryder till exempel har nominerats till en Oscar två gånger i tiden märks inte av det minsta.

Förvånansvärt nog artar filmen sig i fördjupningen och blir stegvis bättre vilket räddar den från att få en fet underkänt-stämpel.