Honung 2011

"Honung" är den tredje och sista filmen i Semih Kaplanoğlus Yusuf-trilogi. Alla tre filmerna handlar om pojken Yusuf och utspelar sig i omvänd kronologisk ordning. Det vill säga, den sista filmen, "Honung", utspelar sig före de två andra filmerna.

Precis som den bredare publiken har jag inte ännu sett de två första filmerna "Ägg" och "Mjölk". I den här recensionen bedömer jag därför "Honung" som fristående film.

Det första vi ser när filmen börjar är en skog. Kameran står stilla och inget händer. Sedan kommer en man med en häst långsamt gående ut ur skogen. Han går runt lite och tar sedan fram ett rep. Efter att ha sett ut en bra plats svingar mannen det tjocka repet och kastar upp det i ett träd så att det fastnar runt en gren. Därefter börjar mannen att klättra upp för det höga trädet med hjälp av repet. När han är en bit upp börjar grenen som repet sitter fast i knaka och plötsligt bryts den. Mannen faller handlöst mot marken.

Efter förtexterna träffar vi den lille pojken Yusuf, hans mamma och hans pappa, Yakub, som visar sig vara samma man som klättrade upp för trädet i början av filmen. Yusufs familj bor i ett litet hus omgett av gröna skogar uppe i de turkiska bergen. Trots att Yusuf kan läsa när han är hemma så börjar han stamma när han blir ombedd att läsa högt i skolan och de andra barnen skrattar åt honom. Bäst trivs Yusuf när han får hjälpa sin pappa som försörjer sig som biodlare.

Av någon mystisk anledning så finns det knappt några bin eller någon honung i Yakubs bikupor så han bestämmer sig för att försöka sätta upp kuporna i en grannregion. Han säger till Yusuf att han kommer tillbaka om några dagar och ger sig iväg ut i skogen.

"Honung" är mycket vackert filmad. Kompositionerna är alltid välplanerade och de turkiska skogarna och bergen ser ofta ut som tavlor. Samtidigt är många av tagningarna extremt långa utan att det händer särskilt mycket. Detta skapar ett lugn som snabbt blir väldigt långtråkigt. Foto är ett av mina stora intressen och jag uppskattar verkligen bilder på vackra landskap, men när tagningarna varar i flera minuter så är det lätt att man börjar gäspa.

Många av scenerna är helt baserade runt att Yusuf sakta går omkring och tittar på omgivningen. Det finns ingen drivande kraft som för handlingen framåt och jag skulle misstänka att hela storyn kunde klippas ner till runt tjugo minuter om man drog ner på alla överflödigt långa tagningar. Det finns inte heller någon musik i filmen. Kaplanoğlu har istället valt att fokusera på naturens ljud, något som känns relevant till en början men som också bidrar till känslan av att filmen går mycket långsamt framåt.

Skådespelet är bra och framförallt Bora Altaş som spelar 6-årige Yusuf är riktigt bra. Synd bara att manuset inte ger honom och de andra skådespelarna mål med mer spänning eller dramatik.

Det är möjligt att "Honung" får ett större djup om man ser den som en del av en större trilogi, men som enskild film faller den platt. Jag gillar inte att såga en film vid fotknölarna, men i min mening så har bra filmer en bra story som driver handlingen framåt. Det räcker inte med vackra landskap och långsamma tagningar.

Juryn på Berlins filmfestival gillade filmen, men jag blir varken sugen på "Ägg" eller "Mjölk" efter att ha sett "Honung".