Hope Springs 2012

Det är en väldigt snyggt förpackad och gullig berättelse om kärlek och kampen för att hitta gnistan igen. Även om filmen handlar om ett äldre medelålderspar i kris så tycker jag inte målgruppen nödvändigtvis bara är densamma. Det finns mycket i filmen som är lätt att relatera till, fastän man befinner sig på ett helt annat plan i livet eller relationen.

Meryl Streep och Tommy Lee Jones spelar Kay och Arnold som har varit gifta i 31 år. De sover sedan länge i separata rum och äktenskapet är inte mycket mer än vanor och bekvämlighet. För att hitta tillbaka till varandra åker de till Hope Springs för att där gå en intensivkurs i relationsterapi som hålls av Dr. Feld, spelad av Steve Carell.

Manuset är mestadels välskrivet och skådespeleriet hållet mycket hög klass. Man väntar sig inget mindre av framförallt Meryl Streep och hon lyckas, trots de höga förväntningarna, att vara ännu bättre! Här spelar hon den osäkra Kay, en roll som många hade kunnat göra rätt ok. Men när Streep sätter tänderna i något, biter hon hårt och Kay gör hon med sådan intensiv övertygelse att jag nästan omedelbart glömmer bort vem som är där bakom. Det är blickar, små ryck kring näsa och ögonbryn, ett pillande på tröjan och en känsla som går igenom det mesta. Jag köper verkligen allt och känner från första bildruta med denna olyckliga och aningen nervösa kvinna. Tommy Lee Jones tar lite mer tid på sig, men när han väl gnisslat igång ett tag senare ömmar jag även för Arnold. Det är trots allt ett fint par dessa två, som hamnat fel och jag vill verkligen att det ska lösa sig för dem.

Kemin är på topp hela tiden mellan de två rutinerade skådepelarna och det är också de som drar upp både relationen och karaktärerna i säkerhet, då manuset, hur välskrivet det än på sina håll är, i början riskerar att kasta hela historien med tillhörande persongalleri nerför ett könsstup. Inledningsvis störs något otroligt av är den väldigt stereotypa skildringen av mannen och kvinnan, som bara känns slentrianmässig. Det är hon som är det äggstekande känsliga fruntimret, "kvinnligt" nojig över sitt utseende, den som vill så mycket mer, men inte vågar. Han å sin sida äter äggen varje morgon utan att se på vem som tillagat dessa. Han är "manligt" omedveten om problemen, bekväm och vill titta på prat om golf varje kväll.

Jag fnyser en aning och kan inte tänka mig, hur väl rollerna än spelas, att många känner igen sig.
Eller gör de? Tids nog glömmer jag, eller väljer att bortse ifrån, dessa potentiella fallgropar då det faktiskt blir bättre när paret väl under terapin börjar öppna sig och även Arnold avslöjar ett annat skikt under den tillsynes torra ytan.

Steve Carell är mycket nedtonad som terapeut och gör faktiskt en trovärdig, men inte särskilt minnesvärd figur. Det finns inte en antydan till hans sedvanliga komiska uttryck vilket i sammanhanget är helt rätt. Även terapin känns väldigt mycket på riktig och jag håller mina armar i kors över bröstet då det emellanåt blir ruskigt intimt och närgånget. Pinsamt nästan, utlämnande men samtidigt just äkta. Lite roligt är det också ibland och jag skrattar åt den grymtande Arnold som inte alls är med på noterna. I övrigt är det inte så kul. Snarare ofta ganska sorgligt, med ändå viss hoppfullhet därunder.

Filmen kallar sig komedi men dess styrka finns i allvaret och hade den vågat gå hela vägen åt det dramatiska hållet hade det blivit bättre. Alternativt hade den kunnat skruva åt humorn ett antal varv och helhjärtat kört åt det hållet, blivit riktigt rolig och vunnit på det. Nu blev det istället ett rätt platt om än gulligt och sevärt mellanting. Som dock lyfts av suveräna skådespelare, vilka lätt hade kunnat lyfta något av de nämnda alternativen ännu högre.