Horrible Bosses 2011

Elaka chefen är en mer än välbekant karaktär som förutom i dagliga livet setts i otaliga filmer och TV-serier. I den här filmen får vi inte bara möta en utan tre bossar av mardrömstypen: tandläkaren Julia (Jennifer Aniston) som sextrakasserar sin assistent Dale (Charlie Day), finans-VD:n Dave (Kevin Spacey) som blåser hunsade Nick (Jason Bateman) på en befordran och utpressar honom till att jobba kvar och människoföraktande pundaren Bobby (Colin Farrell) som ärver sin pappas kemiska företag för att avskeda folk och tjäna en snabb hacka, till lojale arbetaren Kurts (Jason Sudeikis) förtret.

Under en blöt kväll på krogen så börjar Dale, Nick och Kurt fundera över hur bättre deras liv vore med sina hatade chefer i graven. När arbetssituationerna blir värre omvandlar de tankarna till en plan och snart ska det rekas, spanas och spejas men dessvärre är grabbtrion inte skarpaste knivarna i lådan och den inte så genomtänkta planen går självfallet inte som planerat...

"Horrible Bosses" bygger på en kul idé och rollsättningen av de tre cheferna är snudd på briljant. Spacey är idealisk som smått psykotisk skitstövel och Aniston gör en kul, för henne otypisk roll som bitch med ovårdat ordförråd (även om det är lite fånigt att filmens enda stora, kvinnliga karaktär är en ofta lättklädd nymfoman). Farrell är klockren även han men den minimala (nedklippta?) rollen är inte mycket mer än en cameo.

Det stora problemet med filmen är dess tre huvudkaraktärer. Att tre, vita, heterosexuella, smånördiga män är huvudpersonerna känns knappast som ett fräscht upplägg och dessvärre har ingen av dem mycket personlighet. Det är extremt grabbflåsigt med hård jargong, mycket svärande, slag i huvuden och både smått rasistiska och sexistiska utlägg. Många skämt och repliker faller ganska platt, mycket på grund av att man varken bryr sig eller gillar Dale, Nick eller Kurt särskilt mycket.

Skådespelarvalen känns inte heller särskilt kul. Bateman funkar men börjar kännas sliten som sarkastisk, småbitter komediaktör numera. Sudeikis känns som den typen av "Saturday Night Live"-skådespelare som troligen kommer spela slags bekymmersfria kåtbock ett tag framöver. Den enda som sticker ut någorlunda är Day som växlar mellan fantastisk komisk tajming och frenetisk överspel. Hans hysteriska utbrott påminner om en yngre, okontrollerad Steve Carell på gott och ont.

Liksom "Baksmällan" och liknande filmer misstas ofta hysteri, slapstick och högljudda bilscener för humor. Det blir ungefär som när en ståuppkomiker skriker sina skämt när han inser att dem inte är roliga. Men där "Baksmällan" hade sympatiska rollfigurer och flera vassa skämt så känns det mesta här slarvigt hoprafsat och ganska hjärtlöst. Det blir ju lite fel när man bryr sig mer om filmens skurkar än huvudpersonerna.