Horton 2008

En elefants minne sägs vara långt. Kanske är det oändligt. I vilket fall måste det rymmas mycket i ett sådant minne, mycket att grubbla över. Kanske är det därför som Horton, den filosoferande elefanten, en dag hör ett rop på hjälp när ett dammkorn råkar fladdra förbi honom i vinden och drar slutsatsen att det måste finnas liv inuti det lilla dammkornet. Möjligtvis en hel värld! There’s no end to the possibilities. Eftersom Horton resonerar som så att en person är en person, hur liten den än må vara, bestämmer han sig för att hjälpa dammkornet. Han fångar det, placerar det på en klöverblomma och börjar fundera på vad han ska göra härnäst.

Denna animerade komedi med något existentiella drag är den senaste filmen från skaparna av ”Ice Age”-trilogin (den tredje får premiär våren 2009) som denna gång riktar sig mer mot barn än vuxna. Istiden har blivit utbytt mot en djungelmiljö och rent tekniskt och visuellt håller ”Horton” samma höga kvalitet som sina föregångare. Karaktärerna och storyn har däremot inte riktigt samma medryckande förmåga som mammuten Manfred och sengångaren Sid hade under sina äventyr på istiden. Det gör att det blir ganska långa perioder mellan skratten och mest sitter man faktiskt och drar lite på mungiporna då och då. Inte ens Jim Carrey, som lånar sin röst till elefanten Horton, lyckas få publiken att skratta ut ordentligt.

Ganska snart visar det sig att Horton har rätt, inuti dammkornet finns ett mikroskopiskt samhälle vid namn Vemby, bebott av Vemer och Horton lyckas få kontakt med stadens borgmästare. Olyckligtvis är det bara Horton som kan höra honom. Eftersom Horton är en väldigt pratglad och smått godtrogen typ, kan han trots varningar från sin bästa vän Morton (Seth Rogen), inte låta bli att babbla om sin upptäckt för den som orkar lyssna. Och han möts inte av idel förstående öron.

I själva verket är det inte alls många av djungelns invånare som tror på honom över huvud taget, särskilt inte den nej-sägande, konservativa Kangaroo (Carol Burnett), som tvärtom ser Hortons galna upptåg som ett hot mot hela samhället. Hennes motto är att det man inte ser, hör eller kan känna, det finns inte och gör allt för stoppa Horton och hans galna idéer om personer inuti dammkorn. Borgmästaren i Vemby möts i sin ände av liknande reaktioner och det kanske är förståeligt med tanke på att han påstår sig kommunicera med en stor, osynlig elefant som finns någonstans uppe i himlen.

”Horton” är i slutändan en söt och ganska gemytlig film om två tokstollars orubbliga hängivenhet att bevisa för sina respektive samhällen att det omöjliga visst är möjligt, att man ska tänka utanför ramarna. Ett roligt inslag är när det flirtas med japansk anime och försoningsallsången till ”I can’t fight this feeling anymore” i slutet blir just sådär tokroligt som man längtat efter hela tiden. En elefant är tydligen i alla fall inte långsint, trots sitt goda minne.